1521 gömdes Martin Luther i slottet Wartburg på klippan ovanför Eisenach i Thüringen. Han använde året för att översätta nya testamentet till tyska. Utanför lurade påvens lönnmördare. Luther drämde bläckhornet i väggen för att han trodde att där fanns djävulen.

1970 blev Wartburg platsen för en väl så hätsk strid, mellan Carl-Gustaf Svingel och kyrkliga dignitärer ledda av ärkebiskop Ruben Josefsson. För att stärka kontakterna mellan de lutherska kyrkorna höll man sedan kriget ett nordiskt-tyskt konvent, växelvis i norden och i de två tyska staterna. Enklast var det i Östtyskland för deras delegater hindrades ofta utresa.

Värd för mottagningsceremonin för nordisk-tyska konventet 1970 var DDR-statens ansvarige i kyrkofrågor, Hans Seigewasser. Till allas överraskning hade han i sällskap Carl Gustaf Svingel, som sin vana trogen dominerade scenen. En enkel ålderdomshemsföreståndare gäst hos en DDR-potentat! Det tog hus i helvete hos ärkebiskopen, med andra nordiska prästmän som påhejare.

”Det kulminerade i slutet av maj 1970 då Svingel uppträdde som statssekreterare Seigewassers personlige gäst vid en ”Statsempfang” i Wartburg i samband med nordisk-tyska konventets årsmöte Eisenach”. Det avslöjar Wictoriaförsamlingens kyrkoherde Heribert Jansson i ett hemligt PM. ”Såväl de östtyska som de nordiska delegaterna var chockerade. Det gällde inte minst ärkebiskop Josefsson och hans maka, som sitter med i Nationalkommitten”.

Kyrkoherde Jansson fick inte delta i konventet. Han var sedan 1963 förklarad persona non grata i DDR sedan han upptäckts med flyktingar i skuffen på Jaguaren då de passerade Checkpoint Charlie. Svingen tog över kyrkoherdens engagemang på östsidan. Och nu frotterade sig svensken med DDR-byråkrater bakom bannbullan.

Frågan var vem som infiltrerade vem, DDR eller de nordiska kyrkorna. Stasiagenten Alexander Radler kom 1968 till Lund för en karriär som präst i svenska kyrkan. Blivande ärkebiskopen Atje Jackelén tenterade för honom i kristen etik. Å andra sidan blev kyrkorna i DDR en fristad för medborgarrörelsen innan muren revs efter 1989.

---

Svingels list

Svingel lakej åt DDR-regimen, eller i varje fall en nyttig idiot? Det trodde nog ingen för Svingel lät sig inte styras av någon. Att han var antikommunist visste till och med Stasi. Kruxet var att hans kyrkliga och politiska kontaktnät på båda sidor zongränsen väckte avund. I Leipzig bodde han hos aktade teologiprofessorn Ernst Sommerlath, farbror till en blivande drottning. Då Svingel varannan vecka levererade förnödenheter fick han kontakt med evangeliska östkyrkans generalsekreterare Manfred Stolpe, vilket ledde till Hans Seigewasser, statssekreterare för kyrkofrågor. Visserligen var han en kommunistisk delegat i Volkskammer men religiös sedan tiden i koncentrationslägret Sachsenhausen .

Varje månad träffade Svingel Seigewasser på en restaurang vid Unter den Linden. Svingel fick OK att föra in förnödenheter till östkyrkorna. Religiös litteratur bland annat, som vid 450-års firande av Luther. Svingel fyllde i en nolla extra och fick in 4 500 böcker.

Vänner? Snarast ett symbiotiskt förhållande. Seigewasser var som statssekreterare för kyrkofrågor ett verktyg för DDR-regimens valhänta ansträngning att kontrollera kyrkorna. Tidigare stod de tämligen fria från staten. Formellt hängde då DDR-kyrkan samman med trosbröderna i Västtyskland och finansierades till stor del därifrån. Svingel var då en viktig kurir, eftersom tyskar på båda sidor muren hindrades att passera gränskontrollerna.

Samtidigt stod Seigeweisser i tacksamhetsskuld till Svingel, som hade köpt ut hans son Günther från ett DDR-fängelse – för vidare transport till Sverige. Han var dömd till ett långt straff efter att 1960 ha kidnappats från Västberlin.

---

Ärkebiskopens kamarilla

Hur få stopp på Svingel? Enklast genom att lägga ner ålderdomshemmet Haus Victoria – eller låta någon annan ta över, utan Svingel. Planer smiddes sommaren 1070 i Victoriaförsamlingens prästgård och sedan under kyrkornas världsmöte i Evian. Ur kyrkoherde Janssons PM:

Svenska och norska biskopar lobbade hos sina östtyska kollegor för att som det hette ”röja undan alla föreställningar att Svingel skulle representera en svensk organisation eller myndighet”. Även Seigewasser bearbetades, som (enligt kyrkoherde Jansson) hade trott att Svingel verkade som svensk diplomat under Lutherska världsförbundets täckmantel. Sådan undercover kändes naturlig för en östtysk apparatchik.

Hemliga promemorian konstaterar”Även hade samtal med ledande kyrkomän i Östtyskland styrkt alla i nödvändigheten att genom en förändring av Svingels ”status” stoppa hans tvetydliga och oklara versamhet, innan han vållar större skada”.

Kritikerna hade fog för argumentet att svenska kyrkans pengar behövde bättre på annat håll än att att rekreera tyska åldringar. I fatet låg att flyktinghandel egentligen inte ingick i Svingels uppdrag som föreståndare. Oetiskt ansågs det. ”Till sist blev det kommersiellt alltihop. Det var riktig människohandel med olika taxor för om det var en professor, officer eller arbetare.” ansåg Heribert Jansson kort före sin död 1996.

Ebbe Arvidsson avlöste 1970 Åke Kastlund som direktor för svenska sektionen av Lutherska världsförbundet. I ett möte på Haus Victoria beslutade de att Lutherhjälpen skulle dra sig ur Haus Victoria vid halvårsskiftet. Med ett så omaka par som Svingel och Heribert Jansson övergavs tanken att Victoriaförsamlingen skulle ta över och sälja verksamheten.

Hoppet ställdes till tyska evangeliska kyrkans välgörenhetsorganisation som då hette Diakonische Werk. Utan att anställa Svingel, som Kastlund skrev i ett styrelseprotokoll. Ekonomiska realiteter styrde men det primära var att göra sig av med Svingel. Som det stod i ett hemligt PM:

---

Politisk rekyl

Ärkebiskopens förtrogna i Uppsala anade inte vilken mäktiga vänner Svingel hade. Paul Wee, auktoritet beträffande mellantyska relationer i internationella Luthersamfundet, tog Svingel i försvar i långt brev till Åke Kastlund, för vidarebefordran till ärkebiskopen. Efter att ha talat med Svingel och andra berörda i Berlin konstaterar han att den goda relationen till Seigewasser har öppnat bokimport och passhantering för kyrkorna, som inte varit möjligt för någon annan.

”Sven Backlund, nu s-märkt ambassadör i Bryssel och tidigare Svingels vapendragare då han var generalkonsul i Berlin, bearbetade sina politiska kontakter. I maj 1971 skriver SPDs gruppledare Herbert Wehner till generalkonsul Åke Sjölin i Berlin: ”Ber generalkonsul Sjölin göra allt han kan för att Svingels humanitära arbete kan fortsätta obehindrat och oinskränkt”.

Avvecklingen av Haus Victoria sköts upp. Sjölin var ordförande i Victoriaförsamlingens kyrkoråd och bakom anades man ett ryck från västtyska regeringen och kanske också Lutherska världsdamfundet centralt. En lokal kyrklig träta blev plötsligt storpolitik. Biskop Bo Giertz i Göteborg accepterade Sjölins förslag att bli ordförande för svenska Lutherhjälpen, som en kompromiss mellan de stridande. Om ärkebiskopen efter Wartburg tog hus i helsike åkallade svenske operasångaren Gud i brevet till Giertz. Svingels formulering lät nät nästan bibliskt: Haus Victoria är en guds välsignelsegivande källa för förtvivlade gamla och fångars själar.

Vad dolde sig bakom kryptiska formuleringen? Tänkte ålderdomshemsföreståndaren ta livet av sig och bli en martyr för mycket för svenska kyrkan?

Med Giertz som ordförande fick Haus Victoria en respit. Och därmed också respit för en svårtyglad Svingel som brukade hälsa på sin mentor Giertz i Göteborg under sommarresorna till Hjärtum. Året efter tog Diakonisches Werk över finansieringen, ända fram till 1984 då ålderdomshemmet såldes och paret Svingel / Imma Grossmann pensionerade sig i en lägenhet på Fasanenstrasse nära Kürfurstendamm.

Då var det Wolfgang Vogel, Svingels DDr-motpart i förhandlingarna, som sattes vid skampålen. Wolfgang Vogel och hustrun Helge var en kort tid häktade på Moabit, fängelset varifrån advokaten förr friköpte fångar. Processerna bröt ner advokaten trots att han 1998 så gott som helt frikändes från att ha skott sig på flyktingar. ”Meine Wege waren nicht weiß und nicht schwarz. Sie mussten grau sein“. Varken vit eller svart utan grå. Så kommenterade Vogel sin politiska flexibilitet.

Svingel återkom ofta till att Himmlers massör Felix Kersten hamnade i skuggan för Folke Bernadotte för att få loss judiska fångar från koncentrationslägren. Fast det var greve Bernadotte som förhandlade med Heinrich Himmler – och senare mördades av judiska soldater i Jerusalem. Raoul Wallenberg hade kontakt med med Adolf Eichmann. Att sova med fienden har ofta ett högt pris.