Sekunder som fångar ett helt liv. Imma Svingels möte med drottningen.

Svenska Victoriaförsamlingen firade 100-årsjubelium juni 2003 i Berlins domkyrka, inte långt från TV-tornet.

Drottningens citrongula dräkt matchar solbrännan. Bredvid henne kungen och tyske förbundspresidenten Johannes Rau som lyssnar till ärkebiskopen KG Hammar. En fullsatt kyrka hör operasångare Bengt Rundgrens mäktiga stämma. Det är högt till tak, hela 115 meter upp kupolens topp. Bara 17 meter lägre än för förebilden, Peterskyrkan i Rom.

Berliner dom. Foto: Ingemar Lindmark.

Silvia ler, kung Carl Gustaf verkar disträ. Kanske tänker han på anfadern preusserkungen Fredrik I i en sarkofag i kryptan under kyrkgolvet. Dfäremellan släktleden Gustaf III och Victoria, då kronprinsessa som gav namn till församlingen 1903.

En brandbomb fälldes 1944 genom kupolen, som rasade. Branden blev som ett krematorium för de många liken från dynastin Hohenzollern. Turister får nu se de svårt brandskadade sarkofagerna. Östtyskland tog tacksamt emot evangeliska kyrkans västmark för att med början 1975 återuppbygga katedralen.  Den återinvigdes1993, med kristna kors, som DDR-regimen inte tillät tidigare.

Embed from Getty Images


Kramen

Menigheten sträcker på halsarna då kungligheter och prästerskap efter akten skrider genom altargången. Plötsligt får drottningen syn på en gråhårig dam, knotig och så liten att hon knappt märks i bänken. Silvia lämnar processionen, går fram och ger henne en varm kram.

Klicka till källan, Victoriaförsamlingens församlingsblad.
Imma Svingel på julmarknaden. Från hennes arkiv.

Knappast någon utanför församlingen vet vem hon är: Imma Grossmann Svingel, änka efter Carl-Gustaf Svingel som dog sju år tidigare. I kyrkliga syföreningen är hon väl bekant för på mötena brukar Mummi, som hon kallas, duka för kaffe i församlingshemmet. Några har sett henne sälja i kyrkans julbasar, dit Silvia skänkt filtar.

Två världar som möter varandra i kyrkbänken. En drottning i ett slott  där hon ger glans åt galamiddagar. En åldrig dam som knappt klarar sig på pensionen, eftersom hjälparbetet på Haus Victoria i pengar var illa lönat.

Imma och Carl-Gustaf Svingel var sanna rojalister. Denna beundran stärktes då Silvia 1981 besökte Haus Victoria i sällskap med tonåriga kronprinsessan Victoria. Släktkära drottningen besöker ofta Tyskland och Victoriaförsamlingen ligger henne varmt om hjärtat. Där träffade Imma och Carl-Gustaf – med kungens medalj på rockslaget – drottningen flera gånger. Medaljen och signerade kungliga porträtt fick hedersplatsen i paret Svingels våning på Fasanenstrasse.

Band kramen i kyrkbänken samman två kvinnor vars liv här och var löpt i samma banor?  Båda med en lidelse att hjälpa andra. Imma som ett ankare för återhämtning åt gamla och flyktingar på Haus Victoria och innan för barn på Schwedenheim. Drottningen i World Childhood Foundation och efter mammans Altzheimer också i demensvården.

Förmedlade kramen känslor från två kvinnor som tillsammans med familjerna gjort uppoffringar i  de politiska vindkasten under och efter kriget? Det vet man inte. Kanske finns spår i deras livshistorier?


Mummi

Arbetstjänst på landet. Klicka till Wikipedia

1944, året då Imma var tjugo, dog hennes mor och i december stupade brodern. Vid krigsutbrottet hade familjen flyttat från Berlin till Berlin-Strelitz där hon tog studenten. I stället för läsa till bibliotekarie kommenderades hon av Reicharbeitsdienst till hårt arbete på lantbruk. Yrkesdrömmen låg nära till hands för pappa, som var lärare, skrev romaner och poesi. Nu var han krigsfånge och Imma stod ensam.

Arvid Grossmann gillade pappans böcker och tog kontakt – som ledde till äktenskap och flytt till en lägenhet i Schlachtensee i sydvästra Västberlin. Dottern Adelgard föddes 1948, året då berlinarna hade svultit ihjäl under Stalins blockad om de inte räddats av amerikanernas luftbro. Heidi kom 1950 och brodern Adelbert två år efter. Arvid var inget födgeni och därför fick den arma familjen rekreera sig i Sverige.

Tiotusentals Berlinbarn fick de åren återhämta sig i svenska hem. Där lärde de sig svenska för tyska kunde värdarna oftast inte. Vilket inte sällan ledde till livslång bekantskap.

Britta Holmströms Inomeuropeiska Missionen var en av organisatörerna i samarbete med Sven Jörgensen på SJ:s Berlinkontor. Harry Söderman (kriminaltekniklegendaren som under kriget byggde upp en norsk befrielsearmé och släppa ut fångar i Oslos koncentrationsläger) hann i Berlin organisera barnresor till Sverige och även jaga en polischef som rymt till DDR. Han övernattade i kyrkoherde Heribert Janssons bostad.

Harry Söderman befriar lägerfångarna på Grini timmarna före tyska kapitulationen. Klicka till källan

Berlin var otryggt; i det lilla odetonerade bomber i ruinhögarna, i det stora rädslan för en ockupation. Arbetarupproret, som ryska tanks slog ner 1953, blev en varningssignal. Det året tog Carl Gustavf Svingel hand om flyktingar på Inomeuropeiska Missionens gästhem i småländska Vrigstad.

Inbäddad bild. Klicka till källan.

Föräldrarna Grossman fick bara stanna tre månader i Sverige. Det blev skilsmässa i Tyskland. Utan trygg försörjning lät Imma sina döttrar Adelgard och Heidi bo kvar hos fosterföräldrarna i Norrtälje. Inte så få av den tidens mödrar känner igen sig: att uppoffra sig för att barnen ska få det bättre. Som i Finland då barn skickades till grannlandet undan kriget. Eller Astrid Lindgren, Harry Södermans sekreterare, som en tid tvingades ha sin son, oäkta som det hette, hos ett par i Köpenhamn. Ett samvetskval som kanske förklarar böckerna och kärleken till barn.

Fast för Grossmanns slutade det lyckligt. Barnen trivdes och reste ofta till Imma i Berlin, först till de  Schwedenheim där mammor och barn vilade uppsig och sedan Haus Victoria. Bra barnaår, i likhet med barnhemsbarnet Carl-Gustaf Svingel. Han sprang ofta till mamma Alma, som arbetade på ålderdomshemmet strax intill.

Klicka till källan: Anu Frithofs skrift Vi kom som flyktingar

Imma Grossmann måste hitta ett arbete och gick därför till näraliggande Schwedenheim i Schlachtensee. Hon följde sångrösten hon hörde på håll, gick dit och frågade tenoren som hette Svingel – och fick jobbet.

”Jag kommer ihåg personalen som verkligt fina människor” säger Adelgard Grossman, som gift Göhran i Eskilstuna.


Flyktingarna Sommerlath

Inbäddad bild. Klicka till Aftonbladet

Silvia var tretton då familjen återvände från Brasilien. ”Det var en hemsk situation” erkände hon i en TV-intervju om hur hon fastnade i en gränsstation för att folkpolisen inte godtog hennes brasilianska pass. ”Jag tänker alltid på det när jag ser flyktingar. För de påminner mig om att man plötsligt kan hamna i en situation där du saknar kontroll och inte förstår vad som händer”.

Trakasserier från poliser i sektorsgenomfarten var tyskarna vana vid. För Silvia, som levt tryggt tio år i Brasilien, var upplevelsen chockartad. Fasorna runt krigsslutet kom hon varken ihåg eller hade upplevt. Men hört om från föräldrar och andra kan man förmoda.

Strax före krigets början 1939 bytte Walther Sommerlath till sig Efim Wechlsers lilla metallvarufabrik mot hustrun Alice andel i en kaffeplantage. Affären har legat som en våt filt över familjen, även om Silvia – som för så många andra tyskar – inte kan lastas för en tidigare generations handlingar.

Klicka till källan

Vem som vann på transaktionen kan diskuteras. Wechler, som var jude, kunde överleva i Brasilien och Sommerlath stod utblottad med en utbombad fabrik vid krigsslutet. Inte en mark utgick i ersättning för tillverkningen och inte heller för konfiskerade bostadsfastigheten i Berlin.

 

Brasilien förklarade Tyskland krig 1942 och då var inte den nationaliteten populär i Tredje Riket. 25 000 brasilianska soldater deltog i den allierades invasionen av Italien och vidare norrut. Silvias morbror, vilken var med som läkare, larmade Sommerlath om bombkampanjer över Berlin. Mor Alice blev kvar i Heidelberg där Silvia föddes 1943. Pappa Walther pendlade till Berlin för att övervaka fabrikens tvångsleveranser av gasmasker och andra militära komponenter.

Krigsslutet var ett kaos. Danska motståndsmän grep femtonårige Ralf och en kamrat efter att de rott två dagar och sedan legat gömda. De släpptes av en dansk general från krigsfångelägret och dök efter fyra månader upp i Heidelberg.

Familjen Sommerlath hamnade i ett uppsamlingsläger med många brasilianere i brittiska ockupationszonen. Först 1947 fick de tillstånd att resa till Brasilien. Strapatserna började i Hamburg där de med barn och bagage fick vandra till ett överfyllt utlänningsläger. Det tog 28 dagar för koleldade ångaren Santarém att frakta dem till Rio de Janeiro.

Det var där på en strand i Copacabana Walther mötte 17-åriga Alice de Toledo. Hon var visserligen utlovad till en annan men efter att gemensamt ha räddat en liten pojke ur vågorna sa det klick.


Husmor

På Schwedenheim höll Svingel andakter och fick som en uppenbarelse ”jag vill bygga upp ett hem för gamla människor där de kan vila upp sig”. Kanske var ålderdomshemmet i Hjärtum en förebild.

En ouppnåelig dröm för de flesta men inte för Svingel med sin övertalningsförmåga. Svenska kyrkan i Berlin bearbetades och svenska delen av Lutherska Världsförbundet lättade på kassan. En patriciervilla i mondäna Grunewald köptes med rabatt. Efter Maj Kullenbergs insamling i Göteborg skickades lastbilar med utrustning. I januari 1959 kom den första omgången gamlingar från Östtyskland för en månads rekreation.

Svingel blev ansiktet utåt och höll ihop trådarna – varvat med andakt och underhållning. Sekreteraren Rut Otto skötte det administrativa. Imma Grossmann tog hand om det praktiska och blev som husmor en klippa i verksamheten. Hon skrev i Victoriaförsamlingens jubeliumsbok 2003:

 

Carl-Gustaf och Imma Svingel i lägenheten på Fasanenstrasse. Foto från Adelgard Göhrans arkiv.

”Mummi var ett otroligt stöd och hjälp för mig. På 60-talet då det kalla kriget rasade så satt hon alltid troget och väntade när jag kom tillbaka, ibland till klockan fyra på morgonen.” sade Svingel i Siv Malmqists Tv-intervju. ”Alla sådana här fångköp och familjesammanföringar förhandlades till sent på kvällen. Ibland åkte jag över till andra sidan klockan tio på kvällen och var tillbaka vid tre.”


Klicket

”Det sa bara klick.” Orden från pressträffen är bevingade.

Klicka till videon.

Inne på OS-stadion spanade kronprins Carl-Gustaf i kikaren in en skönhet med brasilianskt indianblod i ådrorna, fast det visste han inte då. Det var 1972 och det blev en dejt på rökiga diskoteket Kinki. Vad talade de om? Bara de själva vet men man kan gissa. Säkert om jobbet som OS-värdinna och biträdande protokollchef, en roll hon fått tack vare tolkexamen och vara flink i sex språk.

Klicka till videon

Förmodligen smakade Silvia på några svenska ord hon lärt från de årliga sommarbesöken i Värmland. Pappa Walther Sommerlath var direktör för Uddeholm, först i San Paolo och i Düsseldorf efter att familjen flyttat från Brasilien 1957. Deras föräldrars eventuella nazisympatier berördes inte för det hade de ingen aning om. Problemet fick de på halsen långt senare.

Silvia berättade nog om sin farbror, teologiprofessorn Ernst Sommerlath i Leipzig och om kusinerna i DDR som hon inte fick träffa.

Romansen hölls hemlig, om det var för att hålla friaren på halster eller för att slutföra uppdraget for vinter-OS i Innsbruck 1976 skall vara osagt. Då blev klicket offentligt och kungabröllopet stod i juni samma år. Släktingarna i DDR bjöds in, fast frågan var hur de skulle ta sig genom järnridån. Carl-Gustaf Svingel löste problemet: ”jag fick ut dom utan ekonomiskt eller annat vederlag” – för DDR månade om de svenska relationerna.

”Drottningen engagerade sig för sin släkt och det bör drottningens släkt vara tacksamma för än idag” konstaterade advokaten Wolfgang Vogel i en intervju.

Inbäddad bild. Klicka till källan i Sydsvenskan.

Värre var det för Ernst Sommerlath som utan klara papper fastnade i gränsstationen mot väst. Att han skulle till Sverige och viga ett kungapar trodde inte folkpoliserna på. ”Ring och kolla med Carl-Gustaf Svingel” var professorns halmstrå. Efter ett samtal var det bara att passera – om man får tro berättaren.

Erich Sommerlath i svartvitt. Klicka till bröllopsvideon.

Si, det var en riktig Askungsesaga.


Jeriko

Carl-Gustaf Svingel kände sedan tidigare professor Sommerlath som med sin publicering var en auktoritet inom Lutherteologin. Svingel brukade bo hos honom under besöken hos synoden i Leipzig. Bekanta blev de då Gustav II Adolf firades 6 november i näraliggande Lützen.

Imma Svingel. SVT-dokumentären i programmet Reportrarna finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Klicka.

”Innan Carl-Gustaf for till Lützen tog det två-tre dagar att packa bilen” berättade Imma Svingel för en TV-reporter. ”Vi packade och packade ost, kaffe, kött,konserver, bananer och frukt”.

Kan det vara så att biblar och längtan till länder med bananer bidrog till kraften i måndagsdemonstrationerna – vissa i Nikolaikyrkan i Leipzig. Det var hösten 1989 kort innan muren föll. Med psalmsång och i begynnelsen en svensk tenor från Haus Victoria – som för tanken till basunerna som knäckte Jerikos murar.

”Lyssna på vad Jehova säger till Josua: ”Du och dina stridsmän skall marschera runt staden. Marschera runt den en gång om dagen i sex dagar. Bär förbundsarken med er. Sju präster skall gå framför den och blåsa i sina horn. På den sjunde dagen skall ni marschera runt staden sju gånger. Blås sedan en lång ton i hornen och uppmana alla att ge upp ett högt krigsrop. Då skall murarna falla!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + 19 =