Carl Gustaf Svingel. En liten tuva som välte en stormakt?

”Without Ostpolitik, no Gorbachev.” Kommentaren gavs av Valentin Falin, Sovjets ambassadör i Västtyskland 1971-1978.

”Östpolitiken hade ännu en framgång. Ambassadör Falin uttryckte det kort och koncist: Utan östpolitiken hade inte Gorbatjov blivit chef i Moskva.” Citatet är hämtat från Egon Bahr, arkitekten bakom upptiningen av östpolitiken då Willy Brandt blev utrikesminister 1966 och förbundskansler tre år senare.

Abrassinov kunde ha lagt till ”After Ostpolitik, no DDR, No Soviet”. Flera fördrag i början på sjuttiotalet luckrade upp järnridån och gav Brandt Nobels fredspris. Gränsen mot Polen spikades, hinder revs för västberlinare att ta sig både österut och till Västtyskland. De två staterna erkände varandra i grundlagsfördraget 1972. Ekonomiskt kaputta DDR belönades med generösa handelsvillkor som man i väst hoppades gynna en liberalisering av polisstaten.

Helsingforskonferensens tio grundbultar för mänskliga rättigheter från 1973 stimulerade till krav på frihet. Makthavarna i Kreml tilläts inte längre bussa tanks på demonstranter; som i Berlin 1953, Budapest 1956 och Prag 1968. Men i stället för en lugn process föll kommunistväldena som bowlingkäglor. Polen, Ungern, Tjeckoslovaken … Muren föll 1989 och med den DDR. Sovjetunionen sprack med Gorbatjov som perestrojkans Svarte Petter.


Svenskar bröt isen, både i drinkarna och politiken

En fjärils vingslag i Mexico kan orsaka en orkan på Atlanten enligt kaosteorin. Kanske var Carl Gustaf Svingel en sådan fjäril.

Ålderdomshemföreståndaren i Grunewald hade extraordinära kontakter med potentater på östsidan. 1963 var han på kräftskiva hos finske generalkonsuln i Berlin. Antagligen sjöngs det Helan går och bjöds på Koskenkorva. Förbrödringen ledde till fortsatt bekantskap med  vice utrikesministern i DDR och ännu viktigare, Sovjets färske DDR-ambassadör Pjotr Abrassimov. Till och med blev de vänner enligt der Spiegels tiosidiga artikel om Svingel.

Att Stig Wennerström samma sommar greps på Riksbron utgjorde inget hinder utan ledde i stället senare till Svingels misslyckade trevare att byta spionöversten mot Raoul Wallenberg hos regeringen Erlander.

Sven Backlund

Öst- och Västtyskland erkände inte varandra och samtal mellan deras ledare var uteslutna. Därför blev Svingel en kurir och Sven Backlund en kopplare mellan förbundsrepubliken och Sovjet.

 

 

Fröet till nya östpolitken såddes på svenska generalkonsulatet i Berlin 8 maj 1966. Sven Backlund, generalkonsul i Berlin sedan 1964, bjöd in ambassadör Peter Abrassimov och Berlins borgmästare Willy Brandt. Så mycket mer än handskakning blev det inte under denna timma. Men det beslöts om ett nästa möte på samma plats Sveriges nationaldag. ”Då vi skulle utbyta åsikter i de frågor som väckts” sade Abrassimov senare.

Diplomaten Sven Backlund var socialdemokrat till själ och hjärta, med ett pressförflutet i likhet med Brandt och Wehner. Att hans pappa, redaktören för Ny Tid i Göteborg, nyöversatt Internationalen till svenska kryddade nog rysskontakten. Aristokratiskt lagda barnhemsbarnet Carl Gustaf Svingel var som fisken i vattnet på officiella tillställningar. Gärna med sång – fast knappast Internationalen.

Stämmer uppgiften att socialdemokraten Willy Brandt och Pjotr Abrassimov förde samtal i Stockholm på Socialistinternationalens kongress i början på maj så var det i så fall vid sidan om. Kanske hade statsminister Erlander och utrikesminister Torsten Nilsson ett finger med i spelet?

Abrassimov talade hellre med Berlins borgmästare än med den konservativa regeringen i Bonn. Öst- och Västtyskland erkände inte varandra som stater så deras företrädare kunde inte prata med varandra. Gamla oförrätter gjorde att kommunistiske avfällingen Herbert Wehner och DDR-bossen Walter Ulbricht inte gillade varandra. Amerikanerna ville inte prata med DDR-funktionärer om det krisade vid muren utan vände sig till ryssarna, som stod som garanter för stormakternas Potsdamavtal vid krigsslutet. En rysk ambassadör, en borgmästare i Berlin och en svensk på neutral mark blev därför en den möjliga mixen for sonderingar.

DN 1966 8 juni. Klicka till DN-arkivet.

Abrassimov gav beröm: ”Vid våra första möten, det vill jag understryka och den därpå följande utvecklingen av de sovjet-tyska relationerna har vi Sveriges generalkonsul Sven Backlund mycket att tacka för”.

Om Carl Gustaf Svingel fanns med på bland hundratalet gästerna på gräsmattan skulle det inte förvåna. Der Opernsänger, som Brandt brukade kalla honom, var borgmästarens öra bortanför muren. Inte bara inom kyrkan och byråkrater som statssekreterare Hans Seigewasser. Utan också via Wolfgang Vogel till ledare Erich Honecker och andra i partiapparaten.

 

Klicka. Inbäddad bild från Wikipedia.

”Svenskarna har bidragit med mer än vad de är medvetna om”  minns Brandts mötessekundant, Egon Bahr.

 

Nationaldagen på generalkonsulatet firades med besked enligt Bahr: ”Först var stämningen kylslagen och reserverad som man kan tänka sig. Sedan blev det mer avspänt. För det första för att svenskarna gillar alkohol. För det andra att ryssarna också gillar alkohol. Och för det tredje att Willy Brandt inte heller sa nej. Man söp inte men det dracks rejält”.

Från sommarsemestern på Öland lovade Herbert Wehner generöst med krediter, valutahjälp och stenkol till till Östtyskland om man fick till en ekonomisk union med förbundsrepubliken.

Svenska generalkonsulatet i Västberlin. ”Huset har många fönster” kommer Adelgard Grossman ihåg. Hon är dotter till Haus Victorias husmor och sommarjobbade för generalkonsulinnan Backlund, bland annat med storrengöring av husets persienner. Svingel, som fixat jobbet, blev senare Adelgards styvfar.

Citaten är hämtade från Sveriges Televisions intervjuer. Där summerar Sven Backlund: ”Det missförstås något otroligt länder emellan. Vilket komplicerar problemen helt onödigt. Många konflikter skulle kunna undvikas om man i tid hade klargjort för varandra att konflikten inte var så stor, att den var lösbar. Eller hur man skulle minimera effekten av motsättningarna”.


”Svenskarna har bidragit med mer än vad de är medvetna om”

Kontakten med Abrassimov bidrog till att Herbert Wehner, som då var gruppledare och ideolog för socialdemokraterna i förbundsdagen, ville få Svingels hjälp med flyktingköp.  Det lyckades efter övertalning från en representant för Lutherkyrkan. Innan hade Svingels insats handlat om att hjälpa svenskar i trångmål.

”Jag plockade ut några svenskar ur DDR-fängelser” berättade Svingel i Siw Malmqvists TV-intervju. ”En matros hade slagit ner en servitris i hamnen i Rostock och fick 3,5 år. Jag ringde Herbert Wehner och sa: snälla Herbert jag behöver 40 000 för att plocka ut en svensk matros. Ja sa Wehner och skickade pengarna till mitt konto”.

 

Marienkirche

Som kurir till kyrkliga företrädare hade Svingel ett nätverk på östsidan. Han sjöng varje månad i Marienkirches gudstjänster, nu utan Heribert Jansson som predikare eftersom han i skuffen på sin Jaguar smugglat ut bland andra Mariakyrkans kyrkoherde Martin Helmer. Eftersom andre partorn, Werner Arnold, satt häktad för kritik av regimen så fanns i kyrkan ingen präst som kunde hälsa Martin Luther King välkommen då denne predikade för femton hundra åhörare 1964.

Bilden visar Mariakyrkan och TV-tornet. I folkmun kallat Sankte Walter efter solreflexen i restaurangkulan. Tornet var Walter Ulbrichts politiska erektion, försett med hissar från Asea.

 

Med Jansson som persona non grata fick Svingel ta över en stor del av den kyrkliga assistansen till församlingsbröderna i DDR.

Tog Svingel risker? Stasi hade ögonen på honom redan 1964. Då meddelar en informatör som deltog i kyrkkaffet efter högmässan i Marienkirche: Svingel gör på mig ett intelligent och smidigt intryck. Han förefaller sportig men har en egenart: att dramatisera hektiskt i alla situationer. Han är då bedårande och osjälvisk, emellertid för en utomstående också påfallande nervös, nästan förnämt. Politiskt är han han bestämd motståndare till den kommunistiska ideologin.


Kamrat Wehner

Som västtysk fick Herbert Wehner till en början inte resa till DDR, särskilt som han och kommunistledaren Walter Ulbricht inte drog jämnt.  Denne ansågs 1937 ha förpassat Wehner till Ljubjankafängelset. i Moskva. Han slapp som så många andra tyska kommunister nackskott och skickades av Komintern för att i Stockholm bygga upp celler för att bekämpa Nazityskland. Wehner sattes i fängelse för spioneri.

Wehner i Uppsala

Under kriget umgicks Brandt med socialdemokrater som Torsten Nilsson och makarna Myrdal – och kanske Carl Gustaf Svingel. Varför såg jag inte dig då frågade Tage Erlander, som administrerade arbetslägren för socialminister Gustav Möller. Jag satt på Långholmen svarade Wehner.

Wehner skickades till arbetslägret Smedsbo i Dalarna dit kommunistänkan Lotte Burmester kom med matpaket – med följd att hon blev hans hustru Lotte nummer tre. Till sin hjälp för Smedbobesöken hade Lotte Torgny Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt Wiberg i Göteborg, flyktinghjälpare och senare liberal politiker.

Interneringsläger i Tage Erlanders regi blev en plantskola för tyska kommunister, som sedan gjorde karriär i Östtyskland. En var Karl Mewis, ledare för en kommunistcell i Stockholm och en tid mindre lyckad som planhushållare i DDR. En annan var Stasichefen fram till 1958, Ernst Wollweber, meriterad med svensk fängelsevistelse efter att med svensk gruvdynamit ha sprängt fartyg och ett tåg i Krylbo. Som tredje man från Smedbo kan räknas Erich Glückauf, som efter illegal vistelse i Västlyskland fungerade som underordnad expert på detta land för DDR-kommunisternas centralkommité.  Greta Burmester / Wehner kom då att bli kurir för Herbert då hon bilade med meddelanden genom muren till Glückauf.

Efter straffarbetet 1943-44 utvisades Wehner till Tyskland – men efter Stalingrad kunde detta inte effektueras. Han slapp därför en säker död, till skillnad från hans olycksbröder som statssekreterare Erlander före 1942 i hemlighet  skickade till ockupanterna i Norge och Finland. Trots det spirade Wehners kärlek till Sverige, med socialdemokratin som ledstjärna.

Wehners livshistoria (tyskt tal):


Hösten det vårades

Umgänget i generalkonsulns bostad följdes av fler möten. I oktober åkte Brandt genom Checkpoint Charlie upp till Abrassimovs mottagning  på Unter den Linden, där det bjöds på konsert. Efteråt avhandlade Brandt stormaktspolitik med värden, generalkonsul Sven Backlund och sovjetrepresentanter. Backlund avslöjade inget av det fem timmar långa mötet annat än att samtalen skulle forsätta. Kvinnorna bjöds på film under tiden. Det var första gången Brandt besökte Östberlin sedan muren byggdes.

Paret Brandt passerar Checkpoint Charlie

I december 1966 blev Brandt utrikesminister och vicekansler i regeringskoalitionen CDU/SPD.

 

 

 

Med Svingels mentor Herbert Wehner som minister för all-tyska frågor blev svenska kyrkans gästhem Haus Victoria mötesplats för tyska topp-politiker.

I den stora koalitionen stod förbundskanslern och förre nazisten Kiesingar för den gamla skolan, skrämd av strömningar i tiden: ”En skamlig hop långhåriga dropouts som behöver disciplineras med ett bad”.

Grunden för denna östpolitik murade socialdemokrater under hemliga samtal i Haus Victoria 1969. SPD-politikerna Brandt, Wehner, Egon Bahr och Helmut Schmidt riskerade inte hemliga mikrofoner i de väggarna. Enda utomstående öronen tillhörde Carl Gustaf Svingel, som garanterat var diskret. Att Svingel hade telefonnummer till DDR-potentater gjorde inte saken sämre. Senare också till Erich Honecker, som i maj 1971 ersatte den sparkade generalsekreteraren och partichefen Walter Ulbricht. Svingel kunde också ringa Brandt mitt i natten.

Partivännerna Horst Ehmke, Karl Wienand och Hans-Jürgen  Wischnewski deltog också i de följande mötena i Haus Victoria. Det smälldes i dörrarna enligt Svingel. En gång så handgripligt att ett glasbord krossades när Wehner drämde i näven.


Kanslers fall en resning

Palme blev regeringschef 1969, samma år som Brandt i nya koalitionen med de liberala Freie Demokraten.

Utrikesminister Brandt förstod sig på babyboomers och fick stöd internationellt för en ny östpolitik. Inte olikt Olof Palme som gick i en vietnamdemonstration 1968 men han fick en näsbränna av president Nixon.

Inbäddad bild. Klicka till källan.

Förbundskansler Brandt bjöds in till Nixon 1970 och fick då beskåda den dramatiska uppskjutningen av rymdfarkosten Apollo 13 –  ursprungligen designad av Hitlers raketkonstruktör Werner von Braun.

Det handtaget returnerade amerikanerna med att förse Västtyskland med kärnvapenbärande Pershingmissiler för att matcha rysarnas SS-20. Fredsrörelsen protesterade mot Pershingbaserna och som ex-kansler också Brandt. President Reagan hetsade sedan med Star Wars så att Sovjet rustade ihjäl sig.

 

Olof Palme beskylldes för att gå Kremls ärenden med Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, populärt kallad Palme kommissionen. Eller så var det tvärtom, att Brandts svenskinspirerade mjuka politik fick östblocket att kollapsa?

CDU-ledaren Rainer Barzel misstroendevotum mot Brandt regering med socialdemokrater och liberaler. Koalitionen räddade sig med bara två röster i förbundsdagen. De kom från två CDU-ledamöter som mutats av Stasi.

Brandts knäfall vid judiska minnesmärket Warszawa 1970. Klicka till speglad bild.

Misstroendet riktades mot Willy Brandts nya Ostpolitik där grunden lades med avtalen i Moskva och Warzava 1970, följt av Pragavtalet 1973. Gränserna erkändes i utbyte mot ökat svängrum för västtysk politik på DDR:s bekostnad. Brandts initierade grundlagsfördraget i december 1972. Det innebar ett ömsesidigt erkännande av de båda tyska staterna, med provisoriska diplomatiska kontakter och medlemskap i FN. Willy Brandts politiska stjärna stod i zenit och 1971 belönades han med Nobels fredspris.

 

 

 

 

För nyblivne östtyske ledaren Erich Honecker var undertecknandet en triumf men skapade samtidigt  osäkerhet. Högre mur och fler gränsvakter eller en mer generös utlämning av östtyskar till väst var den kniviga frågan. Frågan spetsades till av deklarationen om medborgarrätt som 35 länder skrev under i Helsingfors 1973 och 1975.


Koffertkrisen

Kristdemokraterna CDU/CSU hotade att torpedera grundlagsfördraget med hjälp från förvaltningsdomstolen. Honecker kontrade med att inte lämna ut 2 000 flyktingar av de tre tusen i familjeåterföreningen som Herbert Wehner förhandlat sig till med DDR-advokaten Wolfgang Vogel. De hade sedan 1969 haft möten så gott som varje månad i Wehners enkla radhus i Bonn eller i Ölandsstugan.

Eller så sågs de diskret hos Carl Gustaf Svingel på Haus Wictoria i stadsdelen Grunewald. Vägrades Vogel utresa fick Svingel fungera som budbärare genom muren. Sven Backlund, sedan 1972 ambassadör i Berlin, fungerade som smörjmedel, så Olof Palme fanns nog med på ett hörn.

Wehners partikollega Egon Bahr körde fast i förhandlingarna, som enligt honom borde skötas av statstjänare och inte advokater. Ett par tusen vuxna och barn med ”packade resväskor” fick inte resa till väst som de lovats. ”Vad gör vi nu?” frågade Wehner”Jag tycker du ska prata med nummer ett” svarade Vogel och syftade på DDR-ledaren Erich Honecker, som var Wehners bekanting under de kommunistiska ungdomsåren i Saarområdet.

Wehner avslöjade inte sin resplan utom möjligen några i kretsen runt förbundskanslern. Med styvdottern och sedemera hustrun Greta Burmester vid ratten åker Wehner natten till 30 maj till Östberlin. Gränsvakten i Herleshausen tvekade för utan särskilt OK uppifrån släppte man bara igenom pensionärer. Vi är pensionärer skrek Wehner och Greta tryckte gasen i botten. På sätt och vis en upprepning då DDR-advokaten Wolfgang Vogel åkte slalom mellan samma hinder med frigivna i sin guldfärgade lyxmercedes, fast åt andra hållet.

Herbert Wehner med styvdottern Greta, Erich Honecker och Wolfgang Mischnick. Klicka till speglad bild.

Wehner plockade upp koalitionsbrodern Wolfgang Mischnick innan paret for till Erich Honeckers jaktvilla Hubertus i,sydöst om Berlin. Wandlitzsee

 

 

Knutarna kring utlämningen löstes vid kaffebordet ute på terrassen och kanske avslöjade Wehner sitt hjärtas mening om förbundskanslern. Kopparna flög på bordet påstod Wehner. De två tusen östtyskarna befann sig strax i väst i utbyte mot hårda västtysk mark.

Samtidigt slogs i Bonn larm om att Brandts assistent Günter Guillaume var Stasiagent. Var fanns Herbert Wehner. Hos Honecker kröp det fram. Även han i östtysk sold? På samma sätt som för Palme riskerade han ett rykte att gå i kommunistiska ledband. (Arkiv som öppnades efter östsammanbrottet gav inga bevis att så var fallet).

Hur få hem Wehner fort? Carl Gustaf Svingel fann på råd och fick Wehners hustru att kontakta maken med meddelandet att hon var svårt sjuk.

/ Av Ingemar Lindmark

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fjorton + nitton =