- Kyrkan dit barnhemsbarnen gick en rad till högmässan. Och som fylldes till sista plats då Carl-Gustaf höll konserter.
- Ålderdomshemmet dit Carl-Gustaf ofta tog sig, först till sin mor och i ungdomsåren som provisorisk bostad. Kanske såddes här fröet till hans levnadsbana?
- Barnhemmet en halv kilometer söderut.
- Nerför backen skolan där han underhöll sina kamrater.
Förra pigan Alma Samuelsson från Utby Mellangård i Hjärtum nedkommer 31 mars 1916 med en son döps till Karl Gustav. Någon far är inte antecknad i födelseboken. Alma får tjänst på ålderdomshemmet. Att för en fattig kvinna ha med sig ett barn i boendet bland gamlingar går inte så därför placeras Karl Gustav på barnhemmet. Det fungerar som et dygnetruntdagis, för pojken är ofta hos sin mamma och får en bra omvårdnad. Det märks för han är bättre klädd än de andra barnen. Äldre damer charmades av den lille lintotten som redan som liten visste att föra sig väl.
Barnhemmet
Grundplåten till det nybyggda barnhemmet kom från Hulda Mellgren som gjort sig förmögen på att tillverka snus i Göteborg köpa gården Sollum norr om kyrkan. Syftet för donationen var av barn underhållna av socknen skulle slippa de äldre hjonens dåliga inflytande på ålderdomshemmet. Nu inpräntade stränga föreståndarinna Anna Johansson herrans tukt och förmaning i ett tiotal ungar.
Barnhemmets föreståndarinna Anna Johansson fostrade barnen efter herrans tukt och förmaning. Söndagarna ledde fröken Johansson flocken till kyrkan. Varma sommardagar också till bad i Sollumsån eller sjön Lille Väktor inne i tassemarkerna. ”Vi kände dem alla väl, mina syskon och jag, från möten på vägarna kring byn och de årliga julkalasen” skriver Bengt Wallerius, Svingels vän sedan barnaåren i hembygdsföreningens årsskrift 1982.
Barnhemmet låg på mark tillhörande gården Hjärtum Övra, sydost om kyrkogården. Här från höjderna hade hemmets barn utsikt över de bördiga fälten nere dalen, intill älven med alla skutor. De äldre traskade ner till arbetsbeting hos bönder i älvdalen. Barnarbete, som potatisplock och granplantering, var den tidens idrottsdagar i byskolorna.
”Högst på socknens sociala rangskala stod kyrkoherde och riksdagmanen Wallerius. Att barnen Bengt, Göran och Stina blev Gustavs bästa vänner illustrerar hans sociala talang. De badade och fiskade i ån. På vintern skidade de upp mot Bredfjället och åkte kälken i brinken ner mot älven. I lekarna tog han gärna befälet och stod gärna i centrum skriver Bengt Wallerius i Hembygdsföreningens årsbok 1982.
Oäktingen skolans estradör
”Under hela sin barndom hade han existerat med invektivet horunge över sig i en hård och dömande tid och detta har hos honom skapat det trauma som inte blivit mindre av att han i det vuxna livet kom att umgås med alla som hade familjer bakom sig” minns Wallerius.
Kanske skapade dessa minnen band till Willy Brandt, som växt upp utan en far i Lübeck. Att vara oäkting hindrade inte att Gustav gärna ledde sina kamrater. Sångrösten och en livfull fantasi bidrog till att han blev klassens estradör, först under Armida Andersson i småskolan och sedan för Carl Johan Leuchovius.’
Imitationer av personer i socknen gick hem. Paradnumret förutom att gala som en tupp vara att härma Gustav V:s jultal. Det majestätsbrottet exekverade han livet. Det var inte utan att hans ädelstockholmska bar spår av den tidens kungligheter.
Någon tyckte till och med att Karl Gustav liknade Gustav V. Gossen spelade spelade med och gjorde ingen invändning mot att han sågs som son till kungen. Att det i bygden fanns två andra troliga fäder tog inte död på ryktet. Inte heller att bara sju månader förflöt mellan födelsen och kungens besök i Uddevalla 31 augusti 1915 – som tycks ha varit enda kungabesöket i landskapet den sommaren. Inte heller något annat manöverbesök för kungen den sommaren. Till yttermera visso ansågs inte kungen begiven på kvinnor.
Kungen anlände med tåg till Uddevalla halv åtta på morgonen. Efter frukost på hotell Grand for han med bil till Bohusläns regemente för ne halv timmas inspektion av de nya kasernerna. Sedan rask färd till publiken på Kungstorget som i tacksamhet för att ha blivit svenskar såg kungen inviga statyn med Erik Dahlberg och Karl X till häst. Tåget med Gustaf V avgick från Uddevalla Station 11.30. Att i tempot hinna med att avla en son med Alma Samuelsson på regementet faller på sin egen orimlighet.
Då Svingel senare i livet fick frågan om sin kungliga börd brukade han svara ”dom säger det”.
”Det var framåt han ville, upp, det var dit det mesta han strävade. Han ville göra en klassresa, ta sig ur som omhändertagen på barnhemmet” skriver Wallerius. ”Han må på många sätt ha tett sig som en främmande fågel i bygden, som inte visste sin plats i den sociala rangordningen. Att han nu inte ville göra det skapade en viss irritation, kanske motvilja, men Gustav var stryktålig, inte bara i fysiskt avseende”.
Drömmen att bli präst fick han snart ge upp, inte bara för ekonomins skull. För något ljushuvud i skolan var han inte enligt kamraten Wallerius.
Efter konfirmationen fick Gustaf tjäna dräng på gårdar i socknen. Hårt arbete knäckte ryggen så han placerades i en gipsform på barnhemmets vind. Möjligen dög han till skräddare och därför skickades han för upplärning på Vanföreanstalten i Göteborg.
Ålderdomshemmet
Sommarloven tillbringade han i Hjärtum, provisoriskt inhyst i ett rum i ålderdomshemmet när det inte behövdes för provinsialläkarens mottagning.
Trots åldersskillnaden blev Gustav och hemmets föreståndarinna Jenny Andersson goda vänner – och kanske mer än så. På femtiotalet kom han varje sommar i sin vita Porsche för att hälsa på henne i Hjärtum, ända tills hon 1963 pensionerade sig i den västmanländska hembygden. (Två ljusstakar i kyrkan, donerade 1962, är ett minne av henne).
Kyrkan
Det hände att kamratgänget, där prästbarnen ingick, smög in kyrkan för att spela orgel och höra Gustavs baryton. Sångrösten hade nämligen upptäckts på Vanföreanstalten. Under ett par år betalade någon för sånglektioner hos sångaren Elof Benktander på Stora Teatern. Vem denna någon var vet man inte. Vilka umgicks Gustav med i Göteborg utöver kamraterna från Hjärtum? Det finns trådar att nysta i för den som tränga in i hans senare öden.
Svingel spelade Erik i femton föreställningar av Värmlänningarna på Stockholmsoperan mellan 1947 och 1951. På samma scen gjorde Nicolai Gedda 1952 debut i Postiljonen från Longjumeau., Librettot är skrivet av sin tids Björn Ulveus, Adolphe de Leuven i Paris. Postiljonen hade premiär 1838 på Kungliga operan, drygt fyrtio år efter att Adophes far, Adolph Ribbing, deltog i mordet på Gustaf III.
Adolph de Leuvens farmor. Eva Löwen, ligger under sarkofagen utanför kyrkan. Hjärtums historieskrivare Lars Manfred Svenungsson skriver i Hjärtum- Västerlanda Inlands Torpe Häradshistorik:
“På kyrkogården står alldeles utanför sakristian en stor stenkista av täljsten som före 1900 hade plats sin plats i gravkoret. Inom sig äger den en annan kista av en mackleansk familjemedlem, överste Rutger Macklean. Sarkofagen utmärker stället, där de före korets rivning i detsamma förvarade kistorna, som inneslöto balsamerade kvarlevor av släkterna Macklean (Macklier), Ribbing och Bennet till Ström, i en gemensam grav, som innehåller omkring aderton kistor, äro jordade. Alla dessa stodo förut sammanträngda i det trånga gravkoret …”
Margareta Wallerius, maka till Svingels ungdomskamrat Göran, donerade till en byst av Manfred Svenungssons, placerad mellan kyrkan och ålderdomshemmet. Platsen är väl vald för här stod slaget vid Hjärtum 1657 då en norsk här jagade iväg de svenska inkräktarna.
På kyrkans predikstol står två ljusstakar skänkta av ålderdomshemmets föreståndare Jenny Andersson, som Svingel besökte tills hon pensionerades i början på 60-talet.Kyrkan var alltid fullsatt då Carl-Gustaf Svingel hade konserter på 40-talet och frampå 50-talet. Det berättade Gunnar Karlsson som minns Carl-Gustaf Svingel året 1948.
.
Nedanför kyrkan, mittemot byskolan, bodde Ella Hansson, som var handikappad sömmerska. Huset behövde måla och då ställde Carl-Gustaf upp, vilket var 1948. Eftersom han var höjdrädd tog han hjälp av ynglingen Gunnar Karlsson (som blev snickare och hembygdsforskare i Hjärtum):
– Svingel gillade att ställa till till spratt så vi hade hemskt skoj berättar Karlsson. Vi höll på i fjorton dagar för ett jobb som en målare säkert hade klarat på en.
/ Av Ingemar Lindmark ingemarlindmark39@gmail.com