Carl-Gustaf Svingels 1940-tal är som att limma samman en etruskisk vas. Fragment av minnesbilder, ett antal pressklipp. Men de saknas skärvor, som kanske inte ens hans närmaste visste om.
I början på september 1939 anfaller Tyskland Polen följt av en krigsförklaring från Storbritannien och Frankrike. Sovjetunionen tränger samtidigt in i Polen och världskriget är ett faktum.
Varför Carl-Gustaf Svingel då befann i Juan-les-Pins på Rivieran vet vi inte. Var han på hemresa från Italien där han studerat sång i två år? Eller ingick han i Gustaf V:s entourage då Mister G spelade tennis i Nice under våren? Bysten vid Avenue de Suède, en halvtimmas resa från Juan-les-Pins, ger turister en påminnelse.
Med Carl-Gustafs musikalitet var språkinlärningen nog inget problem, trots att undervisningen efter Hjärtums byskola bara var upplärningen till skräddare på Vanföreanstalten i Göteborg. Även om han haft råd fanns nog en dyslexi som hindrade fortsatta studier. För intelligensen var det inget fel på.
På nerresan i februari träffade kungen i Berlin Hermann Göring, då i nazisternas zenit som Hitlers ställföreträdare och chef för Gestapo. I sällskap hade regenten sonsonen, prins Gustaf Adolf, som var där för att tävla i ridning. Prinsarna Gustaf Adolf (nuvarande kungens far) och Sigvard ingick eller kom att ingå i Svingels bekantskapskrets, för enligt honom red de tillsammans på Djurgården.
Carl-Gustav, som året innan bytte namn från Samuelsson till Svingel, lyckades ta sig hem till Sverige för tyska västfronten var fortfarande ett låtsaskrig.
Konsertsångaren
I december 1940 dyker Svingel upp i DN:s spalter som gengångaren i teaterstycket Svinaherden och Ingalill i Rädda Barnens höstsoaré. Bernhard Sönnerstedt, senare Operachef, hade huvudrollen i detta visomvillupp.
Svingel lyckades inte ta sig in på Musikaliska Akademien utan fick bekosta lektionerna själv -under kriget hos finlandssvenske baronen Illmari von Delwig i Stockholm. Hur Svingel hade råd är en gåta för ersättning från tillfälliga engagemang kan inte ha räckt. Inte heller extraknäcket i en exklusiv herrekipering – men rabatter för en sångare som var mån om klädseln kan man förmoda.
Han sjunger sånger av Geijer och Topelius i Vasaparkens friluftskonserter. Deltar i Franska kyrkans passionsgudstjänst och andra kyrkliga aktiviteter.
Bästa födkroken var framträdanden på begravningar och bröllop. Sommaren 1945 sjunger konsertsångaren Svingel i Danderyds kyrka då fänriken Eric von Stockenström gifter sig med lika adliga Margareta von Heidenstam.. Tärna är brudens brudens 20-åriga syster Jeanette, som våren 1944 avspisade Raoul Wallenbergs frieri – innan han efter romansen for till Budapest.
Wallenberg är sedan januari försvunnen. Ingen vet att han göms i en cell i Moskvafängelset Lubjanka. I fickalmanackan som Sovjet återlämnade till familjen 1989 noteras Passion Jeanette, uttytt att paret var på bio såg Viveca Lindfors i Passion.
Tack vare engagemangen frotterade Svingel sig med “Stockholm som syntes”. Påståendet att han kände Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld behöver därför inte vara tomt skryt.
Jan Mosanders citerar i boken Berlin Gunnar Lagergren, gift med Raouls halvsyster, apropå Svingels börd. Lagergren var riksmarskalk vid hovet så han borde veta: “Vi har alla i familjen hört att Gustaf V skulle vara Svingels far. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Men det finns folk i Wallenbergföreningen som anser att det sant och tvivlar inte det minsta”. De må vara hur som helst med härkomsten men kommentaren tyder på att Svingel tidigt var ett namn hos hovet och släkten Wallenberg.
Var Svingel redan då bekant med Willy Brandt som under kriget med familjen bodde i Hammarbyhöjden ?Historikerna Björn Ryman skrev i boken Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin att Svingel under kriget umgicks med Willy Brandt och Bruno Kreisky. Inte omöjligt för Svingel rörde sig i Stockholm som syntes. Brandt deltog i många tillställningar för att föra till torgs sina böcker om ockupationen av Norge. Rymans påstående att Svingel då hade kontakter i norska motståndsrörelsen kan inte beläggas, ännu mindre att han på morsidan hade en släkting som sköts av tyskarna i Norge. I så fall ett tidigt exempel på Svingels flexibilitet för i umgänget ingick också arvprinsen Gustav Adolf, känd tyskvän och svärson till en nazist.
Från Svingels lägenhet på Gärdet var det inte långt till Öfvre Östermalm vars stockholmska han tillägnade sig, lika ädel som hos de äldre på Kungliga slottet. Barnhemsbarnet som blev aristokrat utvecklade snabbt en sociala talang för hur man för sig i bättre salonger.
I mars 1946 var det dags igen.Diplomatdottern Jeanette von Heidenstam vigs med en Wilhelm Tham. Samma idel ädel adel. Samma Svingel.
Även Jeanette von Heidenstam. kunde föra sig. För hon blev TV-hallåapionjär och sedan representativ programvärd, i Melodifestivalen bland annat.
Kantstött aktör
För att locka en bredare publik brukade Kungliga Operan spela Värmlänningarna. Före premiären sommaren 1946 fick Arne Ohlson difteri och Carl-Gustaf fick sitt livs chans att rycka in i rollen som Erik.
Kritiken var inte nådig, som i DN: “Någon scenisk begåvning spårades ännu ej. Det var en ovanligt stel och tafatt Erik som rörde sig över scenen”.
Utskåpningen var inte värre än (varvat med Arne Ohlson, från Uddevalla inte långt från Svingels hembygd för övrigt) fick spela Erik i femton föreställningar av Värmlänningarna fram till 1951. Från och med nu titulerade sig Svingel operasångare, som när han uppträdde på hembygdsfester och bröllop.
Sommaren 1950 spelade Svingel en prillig major typ 91an Karlsson i operetten Lilla Helgonet. Det var på Narvateatern, senare mera känd som Alléteatern på Narvavägen. Lilla Helgonet har sidan premiären i Paris varit en pålitlig publikfångare och Stockholms privatteatrar.
Svingel och rysskidnappad sjökapten från samma gård
Svenskan Elna Gistedt var primadonna hos Ernst Rolf och i operetter runt om i Nordeuropa. 1922 spelade hon Lilla Helgonet i Warszawa – och blev kvar i 22 år. Hennes restaurang “Hos fru Elna” i polska huvudstaden blev under andra världskriget ett vattenhål för polacker och svenskar. Även för motståndsmän som 1942 på Hos fru Elna till Aseadirektören Sven Norrman överlämnade 2 000 filmkopior som avslöjade förintelsen.
Norrman tog med portföljen till Stockholm för vidare befordran. till London – där BBC snabbt sprider nyheten om massmorden. Gestapo griper sex svenska direktörer och dömer fyra till döden. Innan de benådas får de mat från Gistedts restaurang tack vare mutade vakter. Själv lyckas hon muta sig från internering och fly hem till Sverige.
Kurirtrafiken till Skottland var en nagel i ögat på tyskarna. I augusti 1943 sköt de ner ABA:s Gladan ovanför Skagerak. I oktober även bolagets andra DC3, Gripen, som störtade på Hållö utanför Smögen. Ett år senare omkommer kyrkoherde Erik Perwe med förfalskade ID-handlingar då Lufthansaplanet försvinner utanför Falsterbo. Nerskjutet av tyskarna spekuleras det – kanske för Perwes vetskap om förintelsen eftersom han gömde judar i Victoriaförsamlingens hus.
Svingel rörde sig som en fisk i vattnet mellan slott och koja. Social och lyhörd som han var snappade han nog både folkliga stämningar och vad som sades mellan skål och vägg. Stockholm var med alla spioner nordens Casablanca för att knyta an till filmen med Ingrid Bergman.
Med en tidsförskjutning slingrar sig Gistedts och Svingels livsöden runt varandra. 1948 bar Gistedt cigaretter till svenska fångar i ett polskt fängelse. Mycket talar för att det var sjömän från de försvunna motorseglarna Ivan, Sture och Kinnekulle. Kapten på Kinnekulle var Bertil Johansson, med tre års mellanrum född i samma by i Hjärtum som Svingel.
Efterforskningen av sjömännen sköttes av generalkonsul Östen Lundborg i Berlin – som Svingel samarbetade med i början på 1960-talet.
1964 skrevs en polisrapport från Gistedts vittnesmål, lika negligerad av svenska UD som Svingels invit till utväxling av Raoul Wallenberg två år senare. Östkontakterna var en för het potatis.
Kommunistregimen tvingade Gistedt till Sverige där hon ägnade sig åt flyktinghjälp på Inomeuropeiska Missionens gästhem Vrigstad i Småland. 1953 var Svingel volontär på samma gästhem, som fungerade en fristad för polska kvinnor från koncentrationslägren.trhjtye
Målade för handikappad sömmerska
Svingel återvände ofta till Hjärtum för att se till sin mors grav och hälsa på sin vän Jenny Andersson, som ända till pensioneringen var föreståndarinna för ålderdomshemmet. Svingel brukade under 40-talet och frampå 50-talet hålla konsert i kyrkan. Till skillnad från högmässorna var det då fullsatt.
Mitt emot kyrkan bodde Ella Hansson, som var handikappad sömmerska. När huset behövde målas ställde Carl Gustaf upp, vilket var 1948. Eftersom han var höjdrädd tog han hjälp av ynglingen Gunnar Karlsson (som blev snickare och hembygdsforskare i Hjärtum):
– Svingel gillade att ställa till till spratt så vi hade hemskt skoj berättar Karlsson. Vi höll på i fjorton dagar för ett jobb som en målare säkert hade klarat på en.
I den vevan drog Svenska kyrkan igång internationellt biståndsarbete i Lutherhjälpen, som senare blev motorn för Svingels humanitära verksamhet.
100 år i samma familj
Svingel gillade snabba sportbilar, som Porche och “Helgonbilen” Volvo P1800. Kanske väcktes intresset från en bil tillverkad 1914.
Ivrigt påhejad av C-G Svingel sommaren 1946 rustade sönerna Göran och Bengt Wallerius upp pappa Adolfs gamla Oryx, som Hjärtumprosten ägt sedan 1920.
Efter besiktning puttrade pojkarna med åkdonet på småvägar mellan Trollhättan och Thorskog. Välbekant för minnesgoda sockenbor eftersom Wallerius använde åkdonet mellan sina kyrkor i Hjärtum och Västerlanda.
Att det finns kulhål i karossen är en seg skröna väckt av ett reparerande bysnille. Bilen tillverkades i Tyskland 1914 och tjänstgjorde som stabsbil i kriget. Internationellt tre som fortfarande rullar. Bara en i Sverige, som ägs av tre söner till Bengt Wallerius. Alltså i samma familj i nästan 100 år. Veteranbilspionjären Bengt Wallerius är författare till en artikel i Hjärtums hembydsförenings årsskrift 1982: Carl-Gustaf Svingel, barnhemspojken från Hjärtum och hans märkliga livsöde.
.