6 december 1967 Haus Victoria. Carl-Gustaf Svingel och Herbert Wehner med styvdottern Greta Burmester väntar i tre timmar på DDRs flyktingförhandlare, advokaten Wolfgang Vogel. I stället får de ett telegram ”mötet för vårt samtal inte godkänt”. Nu var det allvar. KGB och Stasi vill blockera fångköpen från öst om de inte får loss fmästerspionen Heinz Felfe från västtyska fängelset.
Vid mötet 2 november på Haus Victoria har advokaten Vogel förmedlat detta ultimatum från kommunistledaren Walter Ulbricht och hans Stasichef Erich Mielke. I Karl-Marx-Stadts fångläger (Chemnitz) väntar ett tjugotal spiondömda västtyskar på en utlovad frigivning. Storpolitiskt hög temp för i de dagarna försvarar sovjetledaren Leonid Brezjnev invasionen av Tjeckoslovakien i augusti.
Herbert Wehner var visserligen minister för alltyska frågor sedan 1966 i koalitionsregeringen med socialdemokrater och kristdemokrater. Men nu kände han sig maktlös. Därför ber han Svingel ringa partibrodern, utrikesminister Willy Brandt. ”Det brinner visst när du telefonerar så här sent” svarar Rut Brandt då Svingel riner strax före midnatt. Willy Brandt tar luren och föreslår ett möte om en vecka. ”Nej igår” svarar Svingel enligt samtalet som Der Speigel senare refererar till.
På morgonen får Svingel via Greta Burmester besked att Brandt spikar ett möte klockan tre. Deltagare är också inrikesministerns statssekreterare, CDU-parlamentarikern Heinrich Köppler, som Svingel samarbetat med för familjeåterföreningar. Svingel beskriver problemet men det hjälper inte. Förbundskansler Kiesinger tvekar. Det är kalla handen från Gerhard Wessel, nya chefen för västtyska underrättelsetjänsten BND; lika envist som från hans föregångare på posten, Reinhard Gehlen.
Heinz Felfe, KGBs effektivaste spion
Dock i konkurrens med överste Stig Wennerström, som arresterades 1963; samma sommar som Felfe fick fjorton års fängelse för landsförräderi. Wennerström hade mikrofilmrullar i spånen på vinden. Felfe bar på mikrofilm med 15 000 hemliga dokument då han greps 1961.
Felfe, med ett förlutet som SS-officer, värvades av ryssarna efter kriget. Han gjorde karriär i västtyska BundesNachrichtenDienst. Som chef för avdelning ryska konstraspionagetlyckades tog han in östagenter i BND. KGB/GRU desinformade ett påhittat agentnätverk i Moskva. En hel del om CIA och andra hemliga västorganisationer, kanske också svenska, avslöjades.
Före detta SS-officeren Gehlen blev Chef för BundesNachrichtenDienste var spionlegendaren Gehlen. För besökare brukande han stolt upp Heinz Felfes kontor där en stor karta avslöjade KGBs östtyska kontorskomplex. Som så mycket annat var det ett falsarium.
Felfe hade styrt en spionring i västtyska underrättelsetjänsten och lyckade lura denna med påhittade spioner i Moskva. Han försåg KGB och GRU med 15 000 hemliga dokument och dessutom rapporter via radio. Inte bara västtyska BND desarmerades utan också delar av CIA. Tillsammans med insyn i de engelska och franska underrättelsetjänsterna fick ryssarna en god bild av läget i väst.
17 juli 1963 har Dagens Nyheter två tunga nyheter. Den ena är ryssarnas protest mot svenska protesten mot ryska inblandningen i affären Wennerström. Den andra att Felfe 1961 avslöjades som rysk agent av KGB-majoren Kimov. Anatoliy Golitsyn, som var hans riktiga namn, flydde 1961 från sovjetambassaden i Helsingfors och tog sig via Stockholm till USA. Där förhördes han av av CIA:s kontraspionagechef James J Angleton. Där utpekades finske presidenten Urho Kekkonen som styrd av KBG. Angleton tipsade Säpochen Olle Frånstedt om att Olof Palme var inflytelseagent för KGB/GRU. Ryktet om Palmes önskan att Säpo borde närma sig KGB på CIAs bekostnad c stärkte misstankarna.
En ömsesidig misstro uppstod mellan socialdemokrater och Säpo, som skulle vara ända till Palmemordet 1986. Angleton i USA fick sparken för att vara en alltför konspiratorisk spionjägare. Ryska arkiv öppnades efter Sovjetsammanbrottet och där finns inget som tyder på Palmes opålitlighet.
Säpo lär ha spanat på Palme och ännu mer på Sverker Åström, som Palme anställde som kabinettsekreterare 1972 – vilket knappast minskade Säpos intresse för statsministern. Statsministe Erlander snuvade Åström på den posten.
På Olof Palmes(?) och rikspolischef Carl Persons uppdrag besökte Frånstedt Berlin för att följa upp Carl Gustaf Svingels upplysningar om Raoul Wallenberg. Säpochefen om Palme som säkerhetsrisk: se videon.
Kampanjen
Svingels invit att byta Stig Wennerström mot en eventuellt levande Raoul Wallenberg möttes av kalla handen från statsminister Tage Erlander. Bättre klippa tvärt av för att inte riskera ett tryck från opinonen. Spionöversten fick inte avslöja för ryssen vad han erkänt och inte erkänt.
Samma bakstöt riskerade Svingel i fallet Felfe. Som vanligt var han extremt tystlåten om sin medverkan. Vogel ville inte stoppa utväxlingen för pengarnas skull. Svingel månade som de många politiska fångarna som DDR tjuvhöll på. Båda herrarna lobbade mot de protestantiska och katolska kyrkorna för att sätta press på förbundskanslern.
Ryssarna tryckte på för att få loss Felfe under 1968. DDR-advokaten Wolgang Vogel deltog sommaren 1968 i flera möten hos Herbert Wehner i Bonn och Carl-Gustaf Svingel i Haus Victoria. Hade Vogel förhinder fick Svingel åka som kurir mellan väst och öst.
Wolfgang Vogel lade huvudmännens kort på bordet då han första veckan i november 1968 träffade alltyskfrågeminister Herbert Wehner hemma hos Svingel i Haus Victoria. Ingen Felfe, inga fler friköp av fångar från DDR.
Med DDR-hotet att stoppa fångutköpen bearbetade Vogel Lutherkyrkans advokat Reymar von Wedel, vilket Svingel förde vidare till Herbert Wehner.
Att öka spänningen i den stora regeringskoalitionen var nog inte ryssarna främmande för. Förbundskansler Kiesinger för CDU lyssnade till underrättelsetjänsten BND. Utrikesminister Brandt och alltyskfrågeminister Wehner, båda socialdemokrater, ville tina upp kontakterna österut.
Från USA-ambassaden noterade Svingel att amerikanerna inte hade invändningar mot Felfes benådning. Strax före jul 1968 fick Svingel löftet från ryske ambassadören Pjotr Abassimow att fler kunde friges från DDR i utbyte mot Felfe. Svingel och Wehner listade 29 personer, varav tre Heidelbergstudenter, som fått långa straff för att de för CIA registrerat skyltarna på militära fordon.
Utbytet
Der Spiegels historieskrivning från ett möte början på 1969 kan mycket väl vara sann: Förbundskansler Kiesinger ville få tid att noga studera Herbert Wehners dokument för frigivning. Jag har tid, herr förbundskansler blev svaret. Läsningen kan ta flera timmar varnade kanslern. Jag har med mig bröd, tillräckligt för er också svarade Wehner. Ni är oförbätterlig replikerade Kiesinger och bad förbundspresident Heinrich Lubke skriva under benådningen av Felfe.
Wehner organiserade på 1930-talet kommunister i Tyskland tillsamman med Walter Ulbricht – samtidigt som Kiesenger var medlem i nazistpartiet, under kriget hos Hitlers utrikesminister Ribentrop. Ändå hade de två herrarna ett gott förhållande.
Inomtyska gränsstationen Herleshausen natten 14 februari 1969. En påpasslig fotograf dokumenterar Heinz Felfe då han lämnar barracken för att sätta sig i Wolfgang Vogels Mercedes. Advokatens Stasikontakt Heinz Volpert, som ofta camoufleras som Vogels chaufför, hälsar Felfe välkommen med blommor.
Samtidigt tog juristen vid Wehners departement, Ludwig Rehlinger, emot de tre Heildelbergstudenterna tillsammans med nitton andra frigivna för att bussas till friheten. C-G Svingel var inte där. Att verka men inte synas var hans motto.
Av Ingemar Lindmark