November 1995. Svenska församlingens kyrka I Berlin. I kistan ligger Carl Gustaf Svingel. De som samlats för att ta farväl grips av operasångaren Ingvar Wixells sång. På ett av kransbanden kan man läsa Svenska Kungaparet. På ett annat ”Unserem Freund Familie Sommerlath”, som ett tack för att Svingel hjälpte drottning Silvias släktingar ut ur DDR.
Efter akten intervjuar Sveriges Television Wolfgang Vogel, östtyska advokaten som Svingel förhandlade om flyktingköp och som sedan blev en nära vän. ”Jag tänkte i tysthet vid kistan: han var verkligen för många människor en obekant skyddsängel”. En sann människovän, de orden fanns på mångas läppar den dagen.
Förhandlingarna sköttes ofta i Haus Victoria, ålderdomshemmet som Carl Gustaf Svingel drev i förorten Grünewald. Vogel minns ”Det var diskret. Man noga påpassad både i Öst- och Västberlin. Det vare ett neutralt område där vi kände oss relativt säkra”.
33 tusen fångar köptes ut med västvaluta som lutherkyrkan förmedlade; inte sällan fraktade i Svingels Consulaireskyltade Porsche och sedan en Volvo P1800 . Uppskattningsvis 250 000 östtyskar kunde ta sig ut genom järnridån, mycket tack vare Vogels och Svingels medverkan.
Vendetta på storpolitisk bakgård
Svingel och Vogel fick betala ett pris för humanismen. För svenskens del 1970 då kurirverksamheten för Hebert Wehner och Willy Brandt fått en sådan omfattning att kyrkoherde Heribert Jansson larmade ärkebiskopen Ruben Josefsson. Fredsmäkleri och flyktinghandel var egentligen inte svenska kyrkans uppgift och pengarna behövdes bättre i u-länder ansågs det.
”Till sist blev det kommersiellt alltihop. Det var riktig människohandelmed olika taxor för om det var en professor, officer eller arbetare.” förklarade Victoriaförsamlingens kyrkoherde, Heribert Jansson, kort före sin död 1996. ”Det var en stor inkomstkälla för Östtyskland. Pengarna gick till västkyrkan men det gled ju dom ur händerna. Det vare bara att skaffa fram pengar.”
Konflikten blev inte mindre av att kyrkoherden för sin flyktingsmuggling var portad på östsidan. Detta för att han på hemresorna gömt ett antal östtyskar i skuffen på sin Jaguar efter att ha lämnat medicin och förnödenheter till behövande. Att en simpel ålderdomshemsföreståndare var ett coctailpartylejon med direktsnöre till höjdare på båda sidor av muren var svårt smälta för den tillbakadragne prästen.
Svenska Lutherhjälpen tog beslut att lägga ner Haus Victoria halvårsskiftet 1971. Följaktligen skulle man utan Svingel vara ett problem mindre. Då ingrep Berlins förre generalkonsul Sven Backlund och Herbert Wehner, då gruppledare för socialdemokraterna . ”Göra allt för att Svingels humanitära arbete kan fortsätta obehindrat och oinskränkt” som det stod i Wehners brev.
Med förre göteborgsbiskopen Bo Giertz som ordförande i Lutherhjälpen fick Haus Victoria en respit. Och därmed också respit för en svårtyglad Svingel. Året efter tog Diakonisches Werk över finansieringen, ända fram till 1984 då ålderdomshemmet såldes och paret Svingel / Imma Grossmann pensionerade sig i en lägenhet på Fasanenstrasse nära Kürfurstendamm.
”Visst var det omoraliskt i grund och botten. Men å andra sidan bara låtit det vara så hade dom suttit där” förklarade Svingel i då han intervjuades om moral och medmänsklighet på Fasanenstrasse. ”Eftersom jag visste hur fångarna i de östtyska fängelserna hade det. Och eftersom jag visste hu kvinnorna blev behandlade så sa jag till mig själv: det får vara så mycket omoral det vill men här gäller det friheten för människor.”
Skadeskjuten Vogel
När Berlinmuren föll 9 november 1989 ringde Svingel till Vogel och sa ”nu är vi arbetslösa”. För DDR-advokaten skulle det bli värre än så.
I 28 år bad Svingel varje afton: Gode Gud, se till att muren, taggtråden och skjutbefälen kommer bort. ”Den nionde november kunde vi be tillsammans: tack Gode Gud att muren, taggtråden och skjutbefälen är borta!” En profetia väl så god som när israels folk med sina basuner fick Jerikos murar att falla.
1991 gifte sig Carl Gustaf Svingel och Imma Grossmann. Bröllopsvittnen i rådhuset var Wolfgang Vogel och hustrun Helga, nu bosatta i Bayerska alperna sedan advokaten avvecklat sin praktik i Berlin. Deltagandet i bröllopet var en gest som befäste vänskapen. För Vogel började få det hett om öronen. Vogel anklagades för att DDR-tiden till underpris ha köpt fastigheter av personer som ville fly till väst.
I samma nummer i mars 1992 som der Spiegel har en tiosidig artikel om Carl Gustaf Svingel avslöjar tidningen att Vogel arbetat som agent för Stasi under täcknamnen Georg och Eva. Visserligen bara som ung tjänsteman på 50-talet men Vogel svärtades av sina kontakter i partiapparaten ända upp till Honecker.
Misstanke om utpressning och skattesmitning i gamla DDR satte fart på en nitisk åklagare i Berlin. Papper med bevis trodde han sig ha upptäckt i en mapp på Stasichefen Mielkes kontor i Berlin.
Strax efter sattes Wolfgang Vogel och hustrun Helge i häkte på Moabit, fängelset varifrån advokaten förr friköpte fångar. I en annan cell satt avpolleterade Stasichefen Erich Mielke. Vogel försvarade Erich Honnecker under rannsakningen på Moabit. Honecker släpptes ut 1995 av hälsoskäl och levde som en fri man i Moskva. Det gav för fler en Vogel själv en bitter eftersmak.
”För mig skulle Honecker haft livstids tukthus. Det var han som var ansvarig för detta” ansåg Svingel i SVT-programmet. ”Det var säkert många som var glada för att det gick som det gick. Tänk så många som hade kallats som vittnen om han ställts inför rätta: alla topp-politiker i Västtyskland!”
Ex-utrikesminister Hans-Dietrich Genscher och förre förbundskanslern Helmut Schmidt, som båda plogat för tysk avspänning, ställde upp till Vogels försvar, med besök i häktet till och med. Även kyrkliga företrädare reagerade och katolska kyrkan borgade med 100 000 mark så att Vogel bara behövde sitta 18 dagar i häktet.
Processen om mened, skattefiffel och urkundsförfalskning varade länge. Domen två års internering och stort skadestånd hade verkställts om han inte överklagat. Högsta domstolen frikände Vogel för merparten av anklagelsen 1998 och sedan drog åklagaren tillbaka resten.
Från början
Klippet: ministerpresident Manfred Stolpe om Svingel i Svenska Dagbladets nekrolog.
Då Svingel varannan vecka levererade förnödenheter fick han kontakt med evangeliska östkyrkans generalsekreterare Manfred Stolpe, vilket ledde till Hans Seigewasser, som var DDR:s statsekreterare för kyrkofrågor – och till Wolfgang Vogel.
Det började med kurirresor för kyrkan då muren hindrade annan kommunikation. Sedan väcktes tanken att hjälpa människor som hamnat i östtyska fängelser.
”Jag fick namnlistor för människor som hamnat i fängelser från Herbert Wehner som jag for över med till advokaten Vogel” berättade Svingel.” Vi gick igenom listorna som han sedan förde vidare till sina myndigheter. De som beviljades friköptes och fördes i bussar till väst.”
För Svingel var det ett privilegium att hjälpa människor från, som han sa, dessa djävulusiska fängelser.
Se tyskspråkiga filmen Wolfgang Vogel, DDR-advokaten i den gyllene Mercedesen.
Vänner
Ett fall var Heinz Ulfer som fått ett långt fängelsestraff för att han smugglat ett brev. Hans fästmö Helga Fritsch, 27, kontaktade Svingel som förde ärendet till Vogel, 41 och nyskild. Tycke uppstod och Svingel ordnade med assistans av Herbert Wehner så att paret kunde mötas i Östberlin. De gifte sig sig och Helga Vogel blev advokatens sekreterare.
Första frun, Eva, tog ut skilsmässa och flyttade till Västberlin 1986 med sonen Manfred. Han hade studerat i Moskva ochvar mogen för att inkallas till folkarmén. Svingel så till att Manfred fick bo ett halvår i Sverige. Sådana handtag stärkte vänskapen. Som när Svingel såg till att Gunther Seigewasser fick komma till Sverige efter att han flytt till Västberlin och sedan kidnappats till DDR. Gunther var son till Hans Seigewasser, östtysk statssekreterare för kyrkliga frågor. Den kontakten underlättade då Svingel förde in biblar till Dresden och Leipzig.
Det hände att Herbert Wehner hade möten om fånglistorna i sommarhuset i Spjutterum nära allvaret på Öland. Svingel brukade hälsa på där oftare sedan sjukdom tvingat SPD-ledaren Herbert Wehner att lämna politiken 1983.
Sensommaren 1986 firade Wolfgang Vogel och Svingel Herbert Wehners födelsedag på Öland. Den slagrörde före detta ministern sköttes då om av hustrun Greta, som samtidigt var dotter till Wehners avlidna hustru Charlotte.
Humanism i krock med juridiken
Kyrkoherden Heribert Jansson gav gärna sin församlingsbroder Svingel en eftersläng. I ett brev från 1964 skriver han med tanke på sin avslöjade flyktingsmuggling : ”Den gode Svingel har ju tyvärr kommit i skymundan i det här fallet och det är han nog lite besviken över – han som redan för något år sedan kallades Röda Nejlikan i en svensk tidning. Nu lägger han ut texten med avsikt att hålla Haus Victoria utanför den här historien.”
Raderna antyder att Svingel var en lika god kålsupare som kyrkoherden, som i bakluckan på sin CD-märkta Jaguar smugglade ut flyktingar – minst ett dussin och kanske upp till 200 enligt Willy Brandt. Sanningen var att Svingel aktade sig för smuggling. Det fanns alltid klara papper för frigivning av fångar och andra från DDR. Inte heller sysslade han heller med falska pass, som det ryktades om Jansson.
I TV2-intervjun Det kalla krigets hjältar syftade Jansson på Svingel. som kunde ha valt halt andra vägar för flyktinghjälpen. Kommersen hade prästen ingen förståelse för. DDR-regimen frestades fylla cellerna med fler fångar som sedan kunde säljas mot västvaluta. I ryggen hade Vogel handelsorganisationen Ko-Ko under ledning av Alexander Schalck-Golodkowski – som även skötte affärerna med Ikea och Bofors.
Samma dilemma idag. Betalas lösensumma för gisslan blir det lönande att kidnappa fler. Många flyktingar från Afrika drunknar i Medelhavet. Men plockas de upp av räddningsfartyg utanför Libyens kust skickar flyktinghandlarna iväg ännu fler i ännu bräckligare båtar. Taxichaufförer som tar passagerare utan ID-papper över Öresundsbron straffas i Sverige för människosmuggling. Det finns många exempel där humanismen hamnar i knipa.
Wolfgang Vogel satt i samma predikament. De som ville till väst måste för underpris sälja sina hus till östtyska staten. Det är möjligt att Vogel i ett fall fick samma möjlighet. Den eventuella skatteflykten kan förklaras med att hade pengarna redovisats hade den hemliga flyktinghandeln avslöjats.
”Meine Wege waren nicht weiß und nicht schwarz. Sie mussten grau sein.“ Varken vit eller svart utan grå. så kommenterade Vogel sin politiska anpassningsförmåga.
Till skillnad från Svingel gjorde sig Vogel en god förtjänst, det mesta avlönat från Västtyskland. När Erich Honecker fick nöja sig med en Volvo 164 åkte Vogel i en guldfärgad Mercedes 250 SE.
Helga Vogel kunde servera prominenta gäster på Meissenporslin i en flott villa vid Schwerinsjön sydost om Berlin. Behövdes omväxling for de med Mercedesen till en datja. Fast efter murens fall bytte de till en liten Renault.
Trots att Vogel 1998 frikändes i det stora hela tog han rättsprocessen hårt. Han tynade av och dog 2008.
Civil olydnad
”Strö min aska i Stockholms ström”. Kanske var det närheten till Stockholms slott och adventsfirandet med kungafamiljen som låg bakom Carl Gustaf Svingel önskan då han kände slutet nalkas. Länsstyrelsen byråkratiska hantering kräver att det sker en kilometer från land. Inte ens ges lov för den som har en tumme med hovet. Det löste sig.
Berlinförsamlingens kyrkoherde Christer Alvarsson tog med sig de närmaste till Slottskajen. Efter en enkel ceremoni strödde prästen lite av askan på blommorna innan de sänktes i vattnet.
”På natten smög Alvarsson ner till platsen och strödde resten av askan i Strömmen”. Det berättar Per-Olof Swartz som var Svingels vän redan 1947. Som student på Karolinska övertog han Svingels lägenhet på Gärdet.
På sätt och vis en stilenlig final för Svingel. Verkade inom lagens råmärken då fångarna köptes fria – men med byråkratisk fingerfärdighet. Som när han vid 450-årsminnet av reformationen satte dit en nolla i DDR-blanketten och lyckades föra in 4 500 religiösa böcker till Östberlin.
På andra sidan vattnet syns Kungliga Operan där Svingel spelade Erik i Värmlänningarna. Och intill UD i Arvfurstens Palats med ett minnesmärke över Raoul Wallenberg – i krigets kaos en mästare i civil olydnad. Varför inte en minnestavla för Carl Gustaf Svingel vid Lejonbacken ?
/ Av Ingemar Lindmark