“Kan svenska regeringen tänkas vara intresserad av en utväxling av Jensen?”
Den frågan, med Jensen som täcknamn för spionöversten Stig Wennerström, fick C-G Svingel av sin östkontakt då de 1965 förhandlade i ett annat fångbytesärende. Det skedde ett anal sådana spionutbyten mellan öst och väst, i några fall med Svingels medverkan.
Denne Mr X kan ha varit DDR-advokaten Wolfgang Vogel eller någon annan som agerade ombud för, som man trodde, ryske Berlinamabassadören Peter Abrassimov. Om det nu inte var så att Abrassimov var Mr X eftersom de två var bekanta sedan 1963. Kontakten knöts då på en kräftskiva hos finske generalkonsuln i Berlin.
Svingel vänder sig Sven Backlund, nära bekant sedan denne blev generalkonsul i Berlin 1964. Båda med en nära relation till Berlins borgmästare Willy Brandt. Backlunds första propå om en föredragning i februari 1966 till utrikesminister Torsten Nilsson lämnas obesvarad. I andra försöket meddelade s-märkte diplomaten Backlund “att även om upplysningen är ett dött spår måste upplysningen vidare. Jag är övertygad om att det är genuint”.
Lever Wallenberg?
“Ge oss Jakobsson och var finns han” säger Svingel lika förtäckt om Raoul Wallenberg. Mr X säger först att Jakobsson finns inte. Kontaktmannen återkommen i början på 1966 med besked att han har Moskvas fullmakt att förhandla med Svingel om Wennerström.
På Svingels fråga var Wallenberg finns ges beskedet besvaras med en önskan att Svingel sonderar svenska regeringens intresse att för en frigivning av Wennerström. Det får Svingel att tro att bytesobjektet är Wallenberg. Detta berättade Svingel för utrikesminister Torsten Nilsson 22 februari.
15 mars får Svingel en föredragning för statsminister Erlander, utrikesminister Nilsson, Sven Backlund, rikspolischefen Carl Persson och Otto Danielsson, ansvarig för Säpos kontraspionage. Det blev ett blankt nej, även om de två polischeferna tyckte att möjligheten borde sonderas. Vem Mr X ville rutinerade kuriren Svingel inte avslöja.
UD-tjänstemannen Leif Belfrage skrev i ett hemligt PM efter mötet: “Varken statsministern eller någon av de andra ansåg minsta chans finnas att Wallenberg skulle kunna återfås. Det skulle vara den största sensationen i mitt liv sa Erlander och det är fullständigt otroligt efter allt som förekommit. Backlund och jag hävdade att ett bestämt nej var den enda möjliga reaktionen. Jag tyckte att man skulle låta vederbörande förstå tydligt att vi inte inlåter oss på dylikt i vårt land.”
Erlander hade redan före mötet bestämt sig för att avvisa Svingel konstaterade Belfrage. Även för polisledningen som ville utreda lades locket på. Operasångaren Svingel karakteriserades av svenska byråkraterna som en speciell person. En simpel ålderdomshemsföreståndare som talade som en statsman! I varje fall som en grå eminens, vilket han ju faktiskt blev för ministrarna Willy Brandt och Herbert Wehner i Bonn. Och på ålderns höst hos kungaparet tala med en äldre kunglighets språk.
Statsminister i rävsax
Inte mer än PM från Belfrage och Backlund och ett par handskrivna brev dokumenterar mötet. Inget diariefördes utan det gömdes i gula skåpet hos en UD-chef på politiska avdelningen. Som öppnades först 1986 och kom till allmän kännedom först i Wallenbergkommissionens rapport Ett diplomatiskt misslyckande SOU 2003:18.
Varför blev Svingels propå en ickehändelse i regeringskansliet? Inte en rad om besöket skrevs i tidningarna. Priset var för högt för att låta Wennerström avslöja för ryssarna vad han avslöjat i svenska förhör. Samtidigt måste Erlander hantera en växande opinion som stöd för Wallenbergfamiljens ansträngning att vinna klarhet.
Nikita Chrusjtjov exploderade då Erlander under ett enskilt samtal i Göteborg i juni 1964 tog upp frågan om Raoul Wallenberg. En förolämpning när Niitas son och så många andra försvann under kriget. Hade han känt till Erlanders oförskämdhet skulle han ha stannat hemma i Moskva.
Hans middagsskämt om en svensk invasion av Ukraina blev en förevändning av avpollettera Chrusjtjov som regeringschef i oktober 1964. Svaret beträffande Wallenberg blev ännu kargare under vice regeringschefens Kosygins statsbesök i Stockholm året efter. Efter den resan kom Aleksej Kosygin alltmer i skymundan av Leonid Brezjnev. (Boris Jeltsin sparkades som rysk president ett par år efter att 1997 varit på fyllan i Stockholm. Kan sådana öden förklara att Putin inte besökt Sverige?)
Opinion växte för att aktivera efterforskning av Wallenberg. Pressen på regeringen skulle öka om Svingels trevare blev allmänt känd. Som 1968 då ryssarna tryckte på för att få loss Heinz Felfe, spionen som infiltrerade västtyska Säpo. DDR-advokaten Wolgang Vogel deltog i flera möten hos alltyskfrågeminister Herbert Wehner i Bonn och Carl-Gustaf Svingel i Haus Victoria. Hade Vogel förhinder fick Svingel åka som kurir mellan väst och öst.
Vogel lade huvudmännens kort på bordet då han första veckan i november 1968 träffade Herbert Wehner hemma hos Svingel i Haus Victoria. Ingen Felfe, inga fler friköp av fångar från DDR. Frågan om Vogel också var budbärare beträffande Wallenberg avslöjades inte, inte ens av Svingel efter tyska återföreningen.
Handelsavtal viktigare än försvunnen diplomat
Erlander aktualiserade Raoul Wallenberg då han tillsammans med Bondeförbundets Gunnar Hedlund gjorde statsbesök Moskva 1956. Med på resan var Svenska Dagbladets chefredaktör Allan Hernelius, gift med från TV senare kända Jeanette von Heidenstam – och fästmö till Wallenberg strax innan han begav sig till Budapest 1944. 1957 släppte utrikesminister Andreij Gromyko dokument som gjorde gällande att Wallenberg dog i Lubjanka 1947.
Wallenberg var i sten i skon för Erlander alltsedan denne försvann 1945. Ännu mer för Östen Undén. utrkesminister som var än värre undfallen mot ryssarna. Hans kabinettsekreterare Boheman tackade 1945 ryska sändebudet i Stockholm, Alexandra Kollontaj, för att den sovjetiska armén ”räddat Wallenberg i Budapest”.
Det fanns flera livstecken. På en konferens 1961 fick professor Nanna Svartz , på sin tid vän till Kollontaj, av läkarkollegan Mjasnikov höra att Wallenberg levde. Svartz var även nära vän till familjen von Dardel, som i Raul Wallenberg-akademien kämpade för att vinna klarhet. Där ingick hans mor Maj von Dardel och halvsyskonen Nina von Dardel, gift med Gunnar Lagergren – och deras dotter Nane Annan, gift med FN:s förre generalsekreterare Koffi Annan.
Fanns band mellan familjen och Carl-Gustaf Svingel? För Erlander uppgav Svingel att han varit bekant med Raoul Wallenberg. Jan Mosander skriver i boken Berlin:
Svingels långa relation till familjen beläggs i Lagergrens svar på Mosanders fråga om Svingels härkomst: “Vi har i familjen hört att att Gustaf V skulle var Svingels far. Själv vet jag inte vad jag ska tro men det finns folk i Wallenbergföreningen som anser att det är sant och inte tvivlar det minsta”.
Wallenbergkommisonen: Erlander klantade
Erlanders och UD:s sätt att bemöta Svingel får en känga i utredningen från parlamentariskt sammansatta Wallenbergkommissionen. Särskilt som Svingels kontakt med östrepresentanten fortsatte.
Senare på våren 1966 hörde Svingel från östrepresentanten “Jag återkommer till till Wennerström, Wallenberg existerar inte”. Vilket Svingel tolkade att han inte var död. Fast i juni uppgav sagesmannen “Jag tror inte han lever… ni måste göra ett erbjudande”. I september ville kontakten få personuppgifter, en önskan som Svingel skickade till UD. Utan att få svar med motivering att detta visste ryssarna redan. Det fick Svingel veta av sin kontaktman i december.
Svingel insåg att någon i Regeringskansliet läckte till Moskva. Enligt sovjetiska avhoppare fanns en diplomat som var spion med täcknamnet Getingen. Säpos sökarljus riktades mot Wennerströms chef på UD:s utrikespolitiska avdelning, Sverker Åström.
Säpo registrerade att Wennerström och Åström stod varandra nära. De två umgicks privat och hade arbetat ihop på ambassaden i Moskva. Misstankarna ledde inte till något men Åströms utlevnad som homosexuell låg honom i fatet. Misstanken om förräderi kan förklara att Åström de åren oskadliggjordes som ombud i FN:s säkerhetsråd. I karantän på samma sätt som Wennerström före gripandet satte i Alva Myrdals avrustningsarbete.
Svingel hade en löpande kontakt med Mr X. Vid årsskiftet 68/69 bad han Svingel fråga om inte svenska regeringen ville benäda Wennerström och byta honom mot en man som de är intresserade av. Efter svaret “Han lever alltså” från Svingel kom svaret “vi förhandlar inte om döda”. UD ger inget svar på upplysningen från Svingel.
En god del av Svingels uppgifter styrks av kriminalkommissarie Otto Danielsson, som höll kontakten med honom fram till 1974. På rikspolischef Carl Persons uppdrag besökte Danielssons efterträdare Olof Frånstedt Berlin för att följa upp Carl Gustaf Svingels upplysningar om Raoul Wallenberg. Trots UD:s mörkläggning.
Ryssfångad sjökapten och Svingel från samma gård
Nikita Chrusjtjov hotade att åka hem nästa morgon då Erlander och utrikes minister Nilsson i ett enskilt samtal tog upp inte bara Wallenberg utan också besättningar från svenska fartyg som ryssarna sänkt i Östersjön. Slokörad såg statsministern till att inget om Wallenberg och försvunna båtarna skrevs in i protokollet.
Att försvinnandet av m/s Kinnekulle fick så stor publicitet 1964 berodde på aktiviteten från Mary Johanssons fond ledd av änkan till båtens kapten Bertil Johansson. En rad vittnen trädde fram med belägg för att besättningen var i livet under 50-talet.
Carl Gustaf som nu kallade sig Svingel tillbringade sommaren 1948 i Hjärtum, där han målade om huset för en handikappad sömmerska. Det skrevs då om Kinnekulle i svenska pressen så han fick säkert god vetskap om fallet. Bertil Johansson var född 1913 i Utby i älvdalen några kilometer norr om Hjärtums kyrka. Carl-Gustaf Svingel föddes som Gustav Samuelsson tre år senare i granngården.
Åtskilliga vittnen ansåg sig ha upplysningar om personer i polska fängelser, av allt att döma från Kinnekulle och Sten Sture. Båda fartygen hade efter kollastning lämnat Ustka samtidigt och sedan försvunnit. Polackerna nekade till att svenskarna fanns i fängelser men det gick att lämna cigaretter och matpaket till dem. Senare förpassades de med båt till Ryssland, förmodligen i arbetsläger.
En som lämnat gåvor var Elna Gisted,t som först 1964 avslöjade sina sonderingar efter de svenska sjömännen. Det fick stor publicitet och UD aktiverades ända upp till utrikesminister Torsten Nilsson.
Med en tidsförskjutning slingrar sig Gistedts och Svingels livsöden runt varandra. 1948 bar Gistedt cigaretter till svenska fångar i ett polskt fängelse. Mycket talar för att det var sjömän från de försvunna motorseglarna Ivan, Sture och Kinnekulle. Kapten på Kinnekulle var Bertil Johansson, med tre års mellanrum född i samma by i Hjärtum som Svingel.
Efterforskningen av sjömännen sköttes av generalkonsul Östen Lundborg i Berlin – som Svingel samarbetade med i början på 1960-talet.
1964 skrevs en polisrapport från Gistedts vittnesmål, lika negligerad av svenska UD som Svingels invit till utväxling av Raoul Wallenberg två år senare. Östkontakterna var en för het potatis.
Kommunistregimen tvingade Gistedt till Sverige där hon ägnade sig åt flyktinghjälp på Inomeuropeiska Missionens gästhem Vrigstad i Småland. 1953 var Svingel volontär på samma gästhem, som fungerade en fristad för polska kvinnor från koncentrationslägren.
/ Av Ingemar Lindmark
ingemarlindmark39 (at) gmail.com