Med enträgen bearbetning lyckades han få Lutherhjälpen och svenska Victoriaförsamlingen att 1958 köpa ett hus på Winkler Strasse 5 ♦ i burgna stadsdelen Grunewald. Svingel var föreståndare för gästhemmet Haus Victoria fram till pensionen 1984. Där fanns plats för 23 gamla och sjuka, som där gratis fick repa sig under en månad. Av de 8 000 som bodde där under Svingels tid kom åtskilliga från andra sidan järnridån.
Röda Nejlikan
Muren hindrade inte Svingel att komma med mat till medlemmar i evangelisk-lutherska församlingen i östra Berlin. Varje gång fem kilo kaffe, smör, ost men också tändstift och bladguld till gravstenar. CD-märkta Porschen rymde inte mycket så det kunde bli flera resor varje dag. Han charmade gränspolisen i Checkpoint Charlie ♦ och tack vare svenska passet uppstod sällan några problem.
Utom 22 oktober vid denna gränsövergång. Svingel brukade leverera antibiotika,insulin och annan medicin till sjukhusen. Denna gång var det universitetssjukhuset Charité som snabbt behövde medel mot hjärnhinneinflammation.
När han passerat vita gränslinjen stoppar två ryska stridsvagnar honom och i backpegeln ser han sig inkilad av amerikanska tanks. Efter en lång palaver backade de ryska vagnarna och han kunde fortsätta.I det lilla i en kraftmätning som så när hotade världsfreden.
Folkpolisen sköt i de dagarna flera som försökte ta sig till väst. Några som skadat sig på taggtråd och vasst i muren fick vård på Haus Victoria. Svingels vän Sven Jörgensen, som arbetade för UD och SJ, såg till att några fick gratis tågresa för rehabilitering i Sverige. Tack vare nära kontakter med Willy Brandt, Walter Ulbricht och Erich Honecker kunde Jörgensen öppna resebyråer i både västra och Östra Berlin.
Andra i nätverket som skyddade Svingel i DDR var statssekreteraren för kyrkliga frågor, Hans Seigewasser. Sonen Gunther flydde 1960 till Västberlin men kidnappades till ett östtyskt fängelse – tills Svingel lyckades få loss honom för vistelse i Sverige. Tack vare tentaklerna i DDR kunde Svingel leverera kristen litteratur till Dresden och Leipzig.
Hos Leipzigsynoden brukade Svingel bo hos professor Ernst Sommerlath. Det var flera år innan hans brorsdotter var OS-värdinna och det klickade hos kronprinsen.
Axel von Fersen d.y. i revolutionens Paris lär ha varit förebild till The Scarlet Pimpernel. På sätt och vis levde Svingel som Röda Nejlikan bakom järnridån. Blev han obekväm för DDR-topparna var det enkelt att stämpla honom som spion. Om inte tio års tukthus så kunde han komma i vägen för en bil. För Stasi var inga metoder främmande.
Kyrkoherde Heribert Jansson portförbjöds tio år i DDR efter att bakluckan på hans Jaguar åkt upp och avslöjade flyktingar för gränspoliserna. Fast Svingel smugglade inte för han hade allt stämplat på papper.
Vem vet, Svingel kanske hittade på sitt kungliga påbrå som ett skydd mot östtyska övergrepp. På samma sätt som von Fersens svenska börd skyddade när han förklädd smög sig till Marie Antoinette i fängelsetornet.
Svingel och der Vogelhändler
I de fyra ockupationszonerna, som blev två stater, fanns fram till 1969 en gemensam protstantisk kyrka. I detta Rådet för Evangeliskakyrkan i Tyskland (EKD) hjälpte väst redan på 50-talet sina församlingsbröder i DDR med pengar, livsmedel, metaller och till och med kol för lokomotiven.
Muren satte stopp på kyrkans leveranser. Kyrkoherde Heribert Jansson och Svingel kom snabbt igång med transport av förnödenheter i sina CD-märkta bilar. Svenskarna, dessutom med viss diplomatisk immunitet, hade fri passage genom muren. Svingel hade knappast plats för flyktingar i sin Porsche på återresan men det hade kyrkoherde Jansson. Ett tjugotal fick han ut innan Jaguarens baklucka flög upp i Checkpoint Charlie. Flyktingavslöjandet förde med sig att Jansson fick tio års reseförbud till DDR och måste ta flyget hem till Sverige. Jaguaren lät han studenter köra tur och retur.
Kyrkoherden kom inte överens med Svingel, kanske avundsjuk på dennes utomordentliga kontakter i DDR och med sovjetambassaden. I svenska sektionen av kyrkornas världsråd, där Svingel verkade, fanns en motvilja mot att delta en smutsig flyktinghandel. Fast ordföranden, biskop Bo Giertz, stödde honom. Han brukade hälsa på i biskopshemmet i Göteborg i samband med sommarbesöken i Hjärtum. (De resorna upphörde dock runt 1970 då han upptäckte att kyrkogårdsförvaltningen hade raderat hans mors grav).
Under 60-talet erkände inte de två tyska staterna varandra. Förhandlingarna sköttes därför av ombud; från öst Vogel och på västsidan också advokater,så småningom också med Svingel i komplicerade fall.
DDR, med Vogel som talesman fick smak på affärerna 1962 då ett antal fångar byttes mot tre järnvägsvagnar handelsgödsel. Då utväxlingen gjordes på D-mark sköttes hanteringen av kyrkan, för då registrerades utbetalningen som välgörenhet i Förbundsrepublikens bokföring.
Svingel representerade svenska kommittén för kyrkornas världsråd då han i mars 1965 listar namn på DDR-fångar som ingår i ”Aktion Svingel”. Ett var bancyklisten Harry Seidel som med sin familj som flydde genom ett hål i stängslet till Västberling i september 1961. Han deltog i tunnebyggande under muren och kunde befria ett drygt hundratal östtyskar. Seidel upptäcktes och dömdes till 14 års tukthus.
Advokaten Vogel deltog i friköpet av Seidel i september 1966 och följde honom till gränsposteringen. Där mötte Carl Gustaf Svingel som bjöd på några dagars vila i Haus Victoria före avresan till Sverige. Flyktingaffärerna fick inte synas i media nämligen.
Väst betalade Vogel en halv miljon mark årligen för flyktinghandeln, praktiskt taget skattefritt. Elegant klädd i en guldmetallic Mercedes 250 SE, plus en strandvilla, närde rykten att han var rikast i DDR. Carl Gustaf Svingel nöjde sig med lönen från svenska församlingen.
- Barnhemsbarn i Hjärtum – politisk superfixare i kalla krigets Berlin
- Kansler Brandt med mannen vid muren – som teg som muren
- Spionbytarna Wolfgang Vogel – och Svingel
- ”Ambassadör” Svingel öppnar hål för politiker i järnridån
- Herbert Wehner, politiske kameleonten som skyddade Svingel
- Två av kalla krigets mest uppmärksammade svenskar kom från samma gård i Hjärtum
Raoul Wallenberg räddade livet på flera tusen judar i andra världskrigets Budapest. Folke Bernadotte transporterade i de vita bussarna 15 000 från koncentrationslägren.
Västtyskland friköpte 32 000 från DDR-fängelser 1962-1989. Hur många av dessa transaktioner som Svingel var delaktig i är okänt för utåt höll han sig i bakgrunden. Vi vet inte mycket om hans insatser bakom järnridån. Samma gäller svenskens bidrag för en kvarts miljon återföreningar av familjer, ofta då barn som lämnat kvar i Östtyskland. Svingel fick ta sig an de fall som var särskilt svårförhandlade. Många sjuka och gamla från öst vårdades i svenska kyrkans gästhem Haus Victoria där han var föreståndare. Ett antal var skadade efter flykten över muren.
Ännu viktigare var nog att Svingel med sina kontakter bidrog till upptining mellan de tyska staterna, vilket i sin tur öppnade för fångfriköp och familjeåterföreningar. Svingel gifte sig sent och fick inte några egna barn. Kanske var det hans egna upplevelser som horunge på Hjärtums barn som fick honom att så helhjärtat ägna sig åt humanitära insatser.
Damaskus
En novemberdag 1952 stegande Carl Gustaf Svingel och en representant för Hamburgs Röda Kors in i en barack vid Nordsjökusten. Där såg de eländiga flyktingar under tak där det regnade in. Sedan mötte han fler gamla och sjuka, en del som varit fångar i krig och koncentrationsläger.
Svingel var i Hamburg för att träna tyskan som operasångare. Vändpunkten kom 3 juni 1953, kort efter arbetarupproret i Östberlin. ”Det var mitt Damaskus” erkände Svingel. ”Jag hade aldrig blivit en bra operasånare”.
(I samma veva fick Stasi hållhake på juristen Wolfgang Vogel, sedan hans chef efter folkupproret flytt till Västberlin. Vogel blev rapportör och fick den unika möjligheten att öppna privat advokatkontor i östra Berlin).
Med sin barnatro var kyrkan en naturlig inkörsport. Sång på bröllop och begravningar hade varit en födkrok. 1953 hjälpte han till på Inomeuropeiska Missionens gästhem i Vrigstad ♦ söder om Jönköping. I den gamla prästgården gav grundaren Brita Holmström en fristad åt polska kvinnor från koncentrationslägren.
Nästa steg för Svingel blev Lutherhjälpen, som från starten 1947 var en del av Lutherska Världsförbundets svenska sektion. Han ser de enorma hjälpbehoven i Berlin när han i september 1954 anställs på Lutherhjälpens Schwedenheim ♦ i Schlaftensee Hilsdienste.
Med enträgen bearbetning lyckades han få Lutherhjälpen och svenska Victoriaförsamlingen att 1958 köpa ett hus på Winkler Strasse 5 ♦ i burgna stadsdelen Grunewald. Svingel var föreståndare för gästhemmet Haus Victoria fram till pensionen 1984. Där fanns plats för 23 gamla och sjuka, som där gratis fick repa sig under en månad. Av de 8 000 som bodde där under Svingels tid kom åtskilliga från andra sidan järnridån.
Röda Nejlikan
Muren hindrade inte Svingel att komma med mat till medlemmar i evangelisk-lutherska församlingen i östra Berlin. Varje gång fem kilo kaffe, smör, ost men också tändstift och bladguld till gravstenar. CD-märkta Porschen rymde inte mycket så det kunde bli flera resor varje dag. Han charmade gränspolisen i Checkpoint Charlie ♦ och tack vare svenska passet uppstod sällan några problem.
Utom 22 oktober vid denna gränsövergång. Svingel brukade leverera antibiotika,insulin och annan medicin till sjukhusen. Denna gång var det universitetssjukhuset Charité som snabbt behövde medel mot hjärnhinneinflammation.
När han passerat vita gränslinjen stoppar två ryska stridsvagnar honom och i backpegeln ser han sig inkilad av amerikanska tanks. Efter en lång palaver backade de ryska vagnarna och han kunde fortsätta.I det lilla i en kraftmätning som så när hotade världsfreden.
Folkpolisen sköt i de dagarna flera som försökte ta sig till väst. Några som skadat sig på taggtråd och vasst i muren fick vård på Haus Victoria. Svingels vän Sven Jörgensen, som arbetade för UD och SJ, såg till att några fick gratis tågresa för rehabilitering i Sverige. Tack vare nära kontakter med Willy Brandt, Walter Ulbricht och Erich Honecker kunde Jörgensen öppna resebyråer i både västra och Östra Berlin.
Andra i nätverket som skyddade Svingel i DDR var statssekreteraren för kyrkliga frågor, Hans Seigewasser. Sonen Gunther flydde 1960 till Västberlin men kidnappades till ett östtyskt fängelse – tills Svingel lyckades få loss honom för vistelse i Sverige. Tack vare tentaklerna i DDR kunde Svingel leverera kristen litteratur till Dresden och Leipzig.
Hos Leipzigsynoden brukade Svingel bo hos professor Ernst Sommerlath. Det var flera år innan hans brorsdotter var OS-värdinna och det klickade hos kronprinsen.
Axel von Fersen d.y. i revolutionens Paris lär ha varit förebild till The Scarlet Pimpernel. På sätt och vis levde Svingel som Röda Nejlikan bakom järnridån. Blev han obekväm för DDR-topparna var det enkelt att stämpla honom som spion. Om inte tio års tukthus så kunde han komma i vägen för en bil. För Stasi var inga metoder främmande.
Kyrkoherde Heribert Jansson portförbjöds tio år i DDR efter att bakluckan på hans Jaguar åkt upp och avslöjade flyktingar för gränspoliserna. Fast Svingel smugglade inte för han hade allt stämplat på papper.
Vem vet, Svingel kanske hittade på sitt kungliga påbrå som ett skydd mot östtyska övergrepp. På samma sätt som von Fersens svenska börd skyddade när han förklädd smög sig till Marie Antoinette i fängelsetornet.
Svingel och der Vogelhändler
I de fyra ockupationszonerna, som blev två stater, fanns fram till 1969 en gemensam protstantisk kyrka. I detta Rådet för Evangeliskakyrkan i Tyskland (EKD) hjälpte väst redan på 50-talet sina församlingsbröder i DDR med pengar, livsmedel, metaller och till och med kol för lokomotiven.
Muren satte stopp på kyrkans leveranser. Kyrkoherde Heribert Jansson och Svingel kom snabbt igång med transport av förnödenheter i sina CD-märkta bilar. Svenskarna, dessutom med viss diplomatisk immunitet, hade fri passage genom muren. Svingel hade knappast plats för flyktingar i sin Porsche på återresan men det hade kyrkoherde Jansson. Ett tjugotal fick han ut innan Jaguarens baklucka flög upp i Checkpoint Charlie. Flyktingavslöjandet förde med sig att Jansson fick tio års reseförbud till DDR och måste ta flyget hem till Sverige. Jaguaren lät han studenter köra tur och retur.
Kyrkoherden kom inte överens med Svingel, kanske avundsjuk på dennes utomordentliga kontakter i DDR och med sovjetambassaden. I svenska sektionen av kyrkornas världsråd, där Svingel verkade, fanns en motvilja mot att delta en smutsig flyktinghandel. Fast ordföranden, biskop Bo Giertz, stödde honom. Han brukade hälsa på i biskopshemmet i Göteborg i samband med sommarbesöken i Hjärtum. (De resorna upphörde dock runt 1970 då han upptäckte att kyrkogårdsförvaltningen hade raderat hans mors grav).
Under 60-talet erkände inte de två tyska staterna varandra. Förhandlingarna sköttes därför av ombud; från öst Vogel och på västsidan också advokater,så småningom också med Svingel i komplicerade fall.
DDR, med Vogel som talesman fick smak på affärerna 1962 då ett antal fångar byttes mot tre järnvägsvagnar handelsgödsel. Då utväxlingen gjordes på D-mark sköttes hanteringen av kyrkan, för då registrerades utbetalningen som välgörenhet i Förbundsrepublikens bokföring.
Svingel representerade svenska kommittén för kyrkornas världsråd då han i mars 1965 listar namn på DDR-fångar som ingår i ”Aktion Svingel”. Ett var bancyklisten Harry Seidel som med sin familj som flydde genom ett hål i stängslet till Västberling i september 1961. Han deltog i tunnebyggande under muren och kunde befria ett drygt hundratal östtyskar. Seidel upptäcktes och dömdes till 14 års tukthus.
Advokaten Vogel deltog i friköpet av Seidel i september 1966 och följde honom till gränsposteringen. Där mötte Carl Gustaf Svingel som bjöd på några dagars vila i Haus Victoria före avresan till Sverige. Flyktingaffärerna fick inte synas i media nämligen.
Väst betalade Vogel en halv miljon mark årligen för flyktinghandeln, praktiskt taget skattefritt. Elegant klädd i en guldmetallic Mercedes 250 SE, plus en strandvilla, närde rykten att han var rikast i DDR. Carl Gustaf Svingel nöjde sig med lönen från svenska församlingen.
- Barnhemsbarn i Hjärtum – politisk superfixare i kalla krigets Berlin
- Kansler Brandt med mannen vid muren – som teg som muren
- Spionbytarna Wolfgang Vogel – och Svingel
- ”Ambassadör” Svingel öppnar hål för politiker i järnridån
- Herbert Wehner, politiske kameleonten som skyddade Svingel
- Två av kalla krigets mest uppmärksammade svenskar kom från samma gård i Hjärtum