Efter heta spionsommaren 1963: Svenskar brickor då kalla kriget var som kallast

Riksbron nedanför Kungliga slottet 20 juni 1963. Det är från polisen säger Säpomannen och lägger handen på överstens axel. Stig Wennerström är anhållen för spioneri. Denna soliga morgon är han på från Djursholmsvillan på Skirnevägen 20 för att ta sig till arbetet på UD vid Gustav Adolfs torg.

Wennerström har utan samvetskval sålt 20 000 hemligstämplade handlingar till Sovjet. Det är ritningar försvarsanläggningar som får byggas om för många miljoner. Han har avslöjat hur svenska DC3-plan med hjälp från CIA signalspanade längs ryssgränsen. Agenter från Sverige skickade till Baltikum greps kort efter de stigit i land. Vid gripandet vet översten att han är misstänkt. Kvällen innan upptäckte han att filmrullarna tagna med spionkameran var borta. Kanske anar han att det är städerskan som hittat rullarna i spånen på vinden. Wennerström fick livstid.

Säpo hade goda skäl att spana efter fler förrädare inom militären och inte minst hos signalspanarna på Försvarets Rdioanstalt, som samarbetade med NSA i USA. Sveriges nära band till Nato var ingen hemlighet i Kreml. En rysk avhoppare hade avslöjat en svensk diplomat på UD, kallad Getingen, som förrädare. Hos Säpo starkt misstänkt som Sverker Åström, nära vän till Stig Wennerström. Pierre Schori skriv i Minnet och elden om ett möte november 1963:

Även Olof Palme kom att skydda Sverker Åström, till och med som kabinettssekreterare på UD 1972-1977.

I mitten av juli 1963 höll regeringen Erlander internationellt toppmöte för fackföreningsledare och s-märkta partiledare på Harpsund. Avhandlades spionage? Demokratiske senatorn Hubert Humphrey satt med Marvin Mäkinen, som satt i U2-piloten Gary Powers gamla cell i Moskvas Vladimirfängelse och som sedann i oktober utväxlades mot ett ryskt spionpar. Labourledaren Harold Wilson hade häcken full med de förrymda Cambridgspionerna, nu senast Kim Philby i Moskva tidigare i juli. Mest hett om öronen hade Willy Brandt och Herbert Wehner, SPD:s ledare och ställföreträdare. Ungefär samtidigt med Harpsundsmötet skrev västtyske Säpochefen hur han avslöjats av en ryskt avhopppare. 22 juli dömdes Felfe till fjorton års internering men utväxlades 1969 med assistans av Wolfgang Vogel och Carl-Gustaf Svingel.

Efter Harpsundmötet tog Herbert Wehner fem veckors semester i Sverige, dock utan att avslöja att han 1962 köpt ett hus på Öland.


Ich bin ein Berliner
21 juni, dagen efter att Wennerström arresterades, talar John F Kennedy för 450 000 jublandeberlinaren utanför rådhuset i Schöneberg. Talet riktades lika mycket till Chrustchev, med en tydlig signal att Västberlin inte offras. Det inleddes med: Two thousand years ago the proudest boast was ”civis Romanus sum.” Today, in the world of freedom, the proudest boast is ”Ich bin ein Berliner.” Visserligen såg presidenten muren som ett bättre alternativ än utsvältning och kanske ockupation av staden. Kennedy vågade vara tuff mot ryssarna för de hade problem med sin militär och kärnvapen. Det avslöjades av ryske översten Oleg Penkovski, förmedlat av engelske agenten Geville Wynne.

Hans upplysningar om ryska raketer styrde amerikanernas reaktion i Kubakrisen i oktober 1962. Penkovski arresterades vid samma tid, förmodligen efter tips till KGB av britten Georg Blake, dubble agent för MI6 och GRU. Han dömdes 1961 till 42 års fängelse i England, sannolikt avslöjad av polske avhopparen Michael Goleniewski.

I maj 1963 får Penkovsi dödsstraff i Moskva. Enligt ett rykte bands han med pianotråd på en planka och matades levande in i ett krematorium. Hans kontakt Greville WWynne får samtidigt åtta år i fängelse. Brittiska säkerhetstjänsten är ett kaos. Först med dubbelagenterna från Cambridge, Donald Maclean och Guy Burgess, på 50-talet. (I september 1963 super Burgess sig till döds i Moskva). Nu är den tredje förrädaren, Kim Philby försvunnen. Efter rymningen från Beirut dyker han upp i Moskva 1 juli 1963. (Fjärde Cambridgespionen vid MI5/MI6, Antony Blunt, erkände först i april 1964. Amnestin kanske berodde på hans kontakten med drottning Elisabeth).

Då Kennedy var i Berlin var förbundsrepubliken mitt uppe i en egen Wennerströmaffär. 17 juli 1963 skriver Heinz Felfe, tidigare chef för östkontraspionaget i västtyska Säpo, i Dagens Nyheter att han 1961 avslöjades som rysk agent av Anatoliy Golitsin. Ryssen hade samma år hoppat av från Sovjets Helsingforsambassad och via Stockholm tagit sig till CIA och MI5. För CIA:s kontraspionagechef James Angleton säger han att finske presidenten Kekkonen är inflytelseagent för Moskva, likaså regeringscheferna MacMillan i Storbritannien och Olof Palme – vilket får svenska Säpo att hålla ett öga på statsministern. En ömsesidig misstro som skulle vara ända till mordet 1986, trots att Angleton i USA fick sparken för att vara en alltför konspiratorisk spionjägare.

Heinz Felfe. Klicka till källan.

Felfe dömdes 22 juli 1963 till 14 års internering med utväxlades till öst 1969, under medverkan från bland andra Carl Gustaf Svingel.

Felfe hade styrt en spionring i västtyska underrättelsetjänsten och lyckade lura denna med påhittade spioner i Moskva. Där försåg han KGB och GRU med 15 000 hemliga dokument och dessutom rapporter via radio. Inte bara västtyska Säpo desarmerades utan också delar av CIA. Tillsammans med raseringen av raseringen av engelska och franska underrättelsetjänsterna innebar det att ryssarna hade en god bild av läget i väst. Och på samma sätt i Natoänderna tack vare avhopparna. Den kunskapen om motsidan kan mycket väl ha röjt undan politiska felbedömningar och kanske till och med ett krig.

Efter lanseringen i september 1963 toppar John Le Carrés spionroman Spionen som kom in från kylan bestsellerlistorna. Brittiska agenten Alec Lemas skickar till Östtyskland där han efter en kärlekshistoria rekryteras som dubbelagent. Med den kaotiska situationen i Berlin låg boken rätt i tiden.

 


Jordnära mullvadar

I juni 1963 vurpar Leif Persson, 23, med en lånad motorcykel på väg till badplatsen utanför Alingsås. Passageraren Detlef Girrmann, 35, bryter benet och det dröjer innan kan återvända till kamraterna på Freie Universität i Berlin. Detlef har åkt till Alingsås för att få veta vad Leif avslöjat i förhören hos Stasi, sedan svensken greps i Sassnitz färjeläge i februari. Kanske misstänktes också en oskyldig Leif Persson som angivare.   Mycket tydde på  att Stasi var Girrmanngruppens flyktingsmuggling på spåren.

Sedan muren byggdes lyckades gruppen utan ersättning få ut 500 studenter från öst. Många tog sig ut med identitet från lånade pass. En del del av dessa lånade Persson av sina studiekamrater i Lund. Flyktingarna fick memorera in identiteten av kurirer inresta från väst, vilket var möjligt för icketyskar som Persson. De som låtsades vara svenska turister tog tåget till Sassnitz och vidare med färjorna till Sverige.

Leif Persson

Persson var en av de många utlänningar som tack vare Willy-Brandt-stipendium kunde i Berlin, första gången i oktober . Några drogs som Persson in i den flyktinghjälp med ett fyrtiotal frivilliga som leddes av Girrmann och Dieter Thieme. En utbytesstudent var Georgios Raptis, som blev gruppens Judas skulle det senare visa sig. Både Leif Och Gerogios fungerade som mottagningskommitté för flyktings som anlände till Sverige. Den så kallade Scandinavian tour krympte när så många greps i Östtyskland.

När avloppstunnlar inte fungerade som flyktväg sprängde Girrmanngruppen hål i muren eller grävde tunnlar under den. Leif Persson som i april 1962 återvände till Berlin var med då Sigfried Noffke och Dieter Hötger grävde en tunnel i Kreuzberg där de i hålet på andra sidan möttes av folkpolisens skottsalvor. Noffke dog och en sårad Hötger fick ett långt fängelsestraff.

Kiefholz Str, Kreuteberg

Persson fortsatte läsa i Lund men tog i mars tåget i mars 1963 för att hälsa på vännerna i Berlin – men kom inte längre än till färjeläget i Sassnitz. På morgonen 20 mars grips han av fyra civilklädda polisagenter och transporteras till ett häkte nära Alexanderplatz i Berlin. I bryska förhör anklagades han för att tiotals lån av pass till en terrororganisation ha hjälpt till med republikstraff, ett brott som kan resultera i femton år å tukthus. Enda kontakten med yttervärden i den stinkande cellen var generalkonsul Östen Lundborg, som i april hade med sig svenska tidningsartiklar, frukt och cigaretter.

Morgonen 24 april fylldes Persson med vodka och tabletter innan han fick skriva under ett erkännande. Sedan följde en skådeprocess för pressen med anklagelsen att Persson förmedlat 40 pass och deltagit i Girrmanngruppens sprängattentat och tunnelbyggen. Efter det förpassades han till Sassnitz och färjan hem till Sverige. Som en fri man frånsett en dom med böter i Sverige för olaglig hantering av pass.

Eftersom Carl Gustaf Svingel var bekant med generalkonsul Lundborg kände han nog till Girrmanngruppen även om han inte såvitt känt var direkt involverad.

Det blev han däremot i fallet tävlingscyklisten Harry Seidel. Under 1962 blev han en legend som tunnelbyggare med ett drygt hundratal räddade östtyskar. Sommaren det året fick grävare ur Girrmangruppen överta en tunnel som Seidel grävt i Kreutzberg, nära den plats där han under murbygget smugglade ut sin hustru och baby. Gruppen var infiltrerad av Stasi så flyktinghjälpen misslyckades.

Georgios Raptis var en av infiltratörerna som medverkade till att Seidel i november greps i ett annat tunnelbygge. Efter en skådeprocess dömdes han till  livtids straffarbete.

Protester i väst ledde till sega förhandlingar om frigivningar, ledda av DDR-advokaten Wolfgang Vogel. Carl Gustaf Svingel medverkade för kyrkans och socialdemokraten Herbert Wehners räkning. Seidel köptes fri i september 1963 och fick sedan skydd på Haus Victoria innan han för pressuppbådets skull gömde sig i Sverige.


 Utväxla toppspioner

1966 blir den så kallade Svingelaffären en het potatis för regeringen Erlander. Generalkonsul Sven Backlund i Berlin ser till att Carl Gustaf Svingel får träffa statsministern och utrikesminister Torsten Nilsson sekunderade av rikspolischefen Carl Persson. Utan att avslöja sin källa uppger  att Svingel att Moskva kan tänkas byta Stig Wennerström mot – som antytts – Raoul Wallenberg.

I Spielbergfilmen Spionernas bro körde Vogel en Volvo P1800. Klicka till källan.

Ungefär som när amerikanska spionplanpiloten Gary Powers utväxlades mot sovjetspionen Rudolf Abel på Glieneckebron nära Potsdam, vilket skedde i februari 1962. Amerikanske advokaten Jim Donovan hade innan förhandlat med sin DDR-kollega Wolfgang Vogel – som sedan blev Svingels vän och östtyske motpart i flyktinghandeln.

Svingel var redan 1962 bekant med flyktinghandeln eftersom Vogel ock representanter för evangeliska kyrkan bytte 20 DDR-fångar och lika många barn mot tre järnvägsvagnar handelsgödsel. Svingel var ofta kurir mellan de förhandlande biskoparna Kurt Scharf på västra sidan och Jurgen Stange på den östra. Det var början till flyktingköpen genom muren, totalt drygt 30 000 DDR-fångar.

Rikspolischeferna ville utreda Svingels invit men från Erlander var det kalla handen, trots signaler att Wallenberg kanske levde. Professor Nanna Svartz i Stockholm fick på en kongress 1961 i Moskva veta av professorskollegan Alexander Miasnikov att denne behandlat Wallenberg, som nu befann sig på ett mentalsjukhus. Miasnikov var då chef för Chrustchevs livläkare.

Efim Moshinsky, som emigrerat till Israel, påstod sig ha sett Wallenberg i ett fångläger på Wrangelsön 1962. Engelske agenten för MI5, Greville Wynne, dömdes i Moskva maj 1962 till åtta år för spioneri. Han trodde sig har sett en svensk medfånge i Lubjanka. Wennerström var alltför het att lämnas ut. Att reta Chrusjtjov med Wallenberg var inte opportunt. Trots det sonderade Svingel utbytet fram till 1971.

Marvin Mäkinen. Klicka till kälan.

Amerikanen Marvin Mäkinen läste vid Freie Universität i Berlin och hade via släktens ursprungsland Finland rest i Sovjet. Det fick amerikanska militären att värva honom som spion. Han greps i Kiev 1961 och dömdes till åtta års internering för att ha fotograferat militära fordon och baracker.

I U2-piloten Gary Powers gamla cell i Moskvas Vladimirfängelse bodde Mäkinen 1963 med en lettisk fånge som påstod sig ha träffat en svensk van der Berg i samma fängelse slutet på 50-talet. Mäkinen informerade svenska myndigheter efter att han utväxlats mot ett sovjetiskt spionpar i oktober 1963


Fallet Fellfe

Haus Victoria, Grnewald Berlin

2 november 1968. Carl Gustaf Svingel är i Haus Victoria värd för DDR-advokaten Wolfgang Vogel och inrikesminister Herbert Wehner. Syftet är att förhandla om Heinz Fellfes utväxling mot 21 fångar i DDR (de flesta politiska, t. ex tre Heidelbergstudenter som registrerat militära bilregisterskyltar).

Svingel var inte bara värd på Haus Victoria. Han representerade Lutherska världssamfundets svenska sektion. (Samfundet för de protestantiska kyrkorna grundades i Lund efter kriget – samtidigt med Lutherhjälpen där Svingel var aktiv från första början).

Förhandlingarna om spionbyte hade kärvat länge. Det var blankt nej från chefen för BND (västtyska Säpo) och förbundskansler Georg Kissinger tvekade. Vogel, som ombud för Stasichefen Mielke och partiledare Ulbricht, kom med ett ultimatum från sina uppdragsgivare: släpps inte Fellfe stoppas all flyktinghandel i mitten av november.

1966 blev Herbert Wehner minister för alltyska frågor i den stora koalitionen socialdemokrater/CDU under förbundskansler Georg Kiesinger. Därefter träffades Wehner, DDR-advokaten Wolfgang Vogel och Svingel nästan varje månad, antingen i Bonn eller i Haus Victoria i Berlin. Det hände att Vogel inte fick utresetillstånd och då fungerade Svingel som budbärare mellan de två andra.

Om Svingels uppvaktning beträffande överste Wennerström hos svenska regeringen misslyckade så vad den desto mer framgångsrik i Bonn. Ministern för alltyska frågor, vännen Herbert Wehner, såg till att Svingel fick informera utrikesminister Willy Brandt i Fellfelärendet. Sedan for svensken till ryske ambassadören Pjotr Abrassimov för att sondera bytet mot ett antal fångar i DDR.

Som vanligt var Svingel extremt tystlåten om sin medverkan. Vogel ville inte stoppa utväxlingen för pengarnas skull. Svingel månade som de många politiska fångarna som DDR tjuvhöll på. Båda herrarna lobbade mot de protestantiska och katolska kyrkorna för att sätta press på förbundskanslern. Svingel kontaktade både ryske DDR-ambassadören och USA-ambassaden, som gav sitt OK. Utan att synas var svensken en försigkommen politisk fixare.

Herbert Wehner hade en tuff match mot sina regeringskolleger innan Fellfe efter sina sex fängelseår kunde benådas. Sent den 14 februari 1969 hälsades han välkommen av Wolfgang Vogel vid Herleshausen, gränsövergången i södra DDR mot Västtyskland. Samtidigt körde en


Der Opernsänger und der Vogelhändler

Officiellt fanns ingen kontaktyta mellan DDR och förbundsrepubliken, eftersom de inte erkände varandras existens. Högsta politiska nivån ville inte synas i samband med flyktingköpen. I bakgrunden fanns i BonOpernn juristen Ludwig Rehlinger i ministeriet för alltyska frågor. Hans motsvarighet i DDR var Hans Seigewasser, statssekreterare i kyrkofrågor.  Förhandlingarna skedde vid  beskänkta möten mellan advokaterna Wolfgang Vogel från DDR och Reymar von Wedel, knuten till evangeliska kyrkan och samtidigt Haus Victoras advokat. Till sin hjälp hade han Berlinadvokaten Richard Stange, som slussade pengarna till öst.

På ålderns höst möts tre vänner på Öland: Wolfgang Vogel, Herbert Wehner och Carl Gustaf Svingel.

Förutom uppdrag för svenska DDR-ambassaden i Berlin använde Vogel sin västtyska advokatlegitimering för generalkonsulatet i Västtyskland – under ledning av Svingels förtrogne, generalkonsul Sven Backlund.

Med sig i förhandlingarna hade Vogel sin överrock Heinz Volpert, som i förlängningen var knuten till östtyska handelskonglomeratet   Kommerzielle Koordinierung. Flyktingar var en handelsvara på samma sätt sätt som man senare gjorde affärer med Ikeamöbler och Boforskrut. (Volpert var Vogels chef samtidigt som han körde dennes Mercedes vid fångutväxlingar). Seigewasser knöt Svingel till sig tack vare att statssekreterarens son efter flykten kidnappats och satts fängelse i DDR).

Svingel saknade i stort sett en formell roll i förhandlingarna. Men han gjorde sig nyttig som problemfixare tack vare sitt kontaktnät och förmåga att röra sig i salongerna. Som ofta utvecklade sig till vänskap. Han och minister Herbert Wehner var varandras nyttiga verktyg.  Svingel gav Wolfgang Vogel när han 1966 skilde sig från hustrun Eva, som då bosatte sig i Västberlin med sönerna som fick studera i Sverige.


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × 5 =