/ Av Ingemar Lindmark

Sällan har världsfreden hängt på en så skör tråd. Vattenkanonen framför Brandenburger Tor riktas mot Berlins borgmästare Willy Brandt och generalen för amerikanska stridskrafterna i Europa, Bruce Clarke. I sällskapet är också kommendanten för Berlin, general Albert Watson.  Gettyimages.

Mellan pelarna står pansarvagnar och framför ser man nervösa soldater ur milisen fingra på avtryckarna. Längre in på Unter den Linden varvar ryska tanks motorerna och fler är på väg in mot staden.

Dagen är 16 augusti 1961, tre dagar efter att Östberlin inhägnades med taggtråd. Natten innan har gränssoldater avlossat skott mot flyende. Folkmassor på Västberlins gator vill demonstrera, kanske rentav för att ta sig genom taggtråden. Senare på dagen lyssnar 250 000 till Willy Brandt utan Schönebergs rådhus i södra Berlin.

Det kommer ingen högtryckstråle mot de tre männen som just vänt ryggarna ryggen mot kanonen. Men om? Besvarat med skott från västtysk polis, kanske följda av granater från stridsvagnar med röda stjärnor? En gnista till tredje världskrig? Blir det krig får Natoländerna räkna med att ryska kärnbomber faller på deras baser hotade ryske regeringschefen Nikita Chrusjtjov 11 augusti.

Men vem är den reslige mannen bredvid Willy Brandt. Knappast några andra än än medlemmar i svenska kyrkans Victoriaförsamling känner igen honom: Carl Gustaf Svingel, föreståndare för ett lite ålderdomshem i kyrkans regi i förorten Grünewald.

Jämför Brandt och generalen Albert Watson  på fotot från Brandenburger Tor 16 augusti. Samma slips och samma general:  Bild .

Än färre begriper varför svensken står där. Förmodligen för att Svingel känner stämningen på östsidan. Bilar med västberlinskyltar får inte köra in men för svensk som Svingel med en Porsche märkt CC Corps Consulaire är det fri passage. Diplomatpasset underlättar och kyrkans nätverk och kontakter på sjukhusen ger en inblick som få andra har. Talar Svingel och Brandt svenska med varandra är det få som snappar hemligheterna.

Dagen tagtrådssnaran knöts om Västberlin

Klippet kommer från Imma Grossmann Svingels text ”Haus Victoria – det svenska rekreationshemmet för gamla” i jubileumsskriften Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin 1903-2003. Som husmor tog hon hand om de svenskättade åldringarna från öst och även för flyktingar.

Samma söndagsmorgon åker Imma Grossmann med tonårsdöttrarna Adelgard och Heidi med S-bahn upp till Wandlitz, inte långt från DDR-topparnas lyxliv populärt kallat Volvograd efter deras Volvo 164.  Östberlin. Familjen Grossmann lät sig inte hindras av varningar de på morgonen fick av Ruth Otto, som var Haus Victorias sekreterare.

”Det var en fantastiskt klar och vacker sommardag, inte disigt som annars i Berlin”. Det berättar Imma Grossmanns dotter Adelgard, numera bosatt i Eskilstuna.

Mor och barn bjuds på tårtkalas i ett koloniområde där de avlägset hör muller från pansarfordon.

”Senare på dagen kom en orolig Svingel och hämtade hem oss. Inträngda i Porschen for vi genom Brandenburger Tor mellan taggtråd och uppriven gatsten. Att se tanksen var spännande för oss barn” minns Adelgard.

Svingel hade då på Östberlins största sjukhus Charité lämnat paket med hjärtmedicin, sprutor och vaccin som han fått av sin apotekare. Det blev inledning till kurirverksamheten varje vecka åren framöver.

800 flyktingar lyckades ta sig genom avspärrningen under söndagen. Demonstrerande ungdomar i Östberlin möttes av tårgas från folkpolisen. De hejdade också uppretade västtyskar som tog sig in genom taggtråden. I en presskonferens på eftermiddagen manade Willy Brandt till lugn: ”Oöverlagda handlingar hjälper varken vår stad eller våra landsmän som är avskurna från oss”.

”Varför kommer dessa människor? Eftersom Sovjetunionen förbereder en attack mot vårt folk. Människorna i området är rädda för järnridån då de fruktar att låsas i ett gigantiskt fängelse.” Det konstaterade Willy Brandt på lördagen i Nürnberg där socialdemokraterna laddade upp för valet till förbundsdagen. Kampanjresan avbröts på natten i en sovvagn på väg till Kiel.

Sedan klockan ett natten till söndag rullar östtyskarna ut taggtråd och river upp gator vid gränsen. Kampen med förbundskansler Adenauer fick anstå och han skyndar sig till Berlin. Borgmästaren hinner ta en titt på spärrningen av Brandenburger Tor före mötet med Berlins senat klockan nio.

Var Svingel bekant med borgmästaren redan då? Der Spiegel skriver i översättning ”Som medlem i en motståndsgrupp mot den tyska ockupationen i Norge lärde Svingel känna Dag Hammarskjöld i Stockholm (senare FN: s generalsekreterare), blev vän med den unge diplomaten Raoul Wallenberg och odlade bekantskap med emigranterna Willy Brandt och Bruno Kreisky”.

Der Speigels uppgift att Svingel deltog i hjemmefonten och där träffade Brandt går inte att bekräfta. Kanske kände Svingel familjen Brandt via norska frun Rut Brandt, som Willy gifte sig med 1948? Norrmän i Berlin deltog i svenska Victoriaförsamlingen. Bilden från Haus Victoria med Svingel, Östen Lundborg och Rut Brandt kan ringas in till 1960-1964 då Lundborg var svensk generalkonsul i Västberlin. Av detaljer att döma förmodligen 1960-1961.

Willy Brandt och general Albert Watson syns också på en bild från 20 augusti då de tillsammans med vicepresident Lyndon Johnson tar emot de amerikanska truppförstärkningarna. Att Svingel då träffade Willy Brandt kan inte uteslutas men är mindre troligt.

I november medverkar Svingel på Svenska Lutherhjälpens möte i Karlstad. Han passar då på att i en Stockholmkyrka berätta om de senaste händelserna i Berlin. Säkert med en insamlingsbössa i beredskap.  I stället för åldringar i DDR som inte längre kan ta sig till Haus Victoria har gästhemmet blivit en fristad för flyktingar från öst.

– Sedan kom då muren 1961. Det dröjde inte länge förrän kyrkan bad mig att vara kurir. Det berättade Svingel i sångerskan Siv Malmqvists TV-intervju. Lutherhjäpen. Tyska luthererska kyrkan och Diakonische Werk bad mig att vara deras representant förklarade han.

– Min uppfattning var i alla år att en dag kommer denna mur med brak och buller att falla samman. För den är uppbyggd på mord och hat. Den spådomen gav Svingel i Bo Holmströms TV-reportge De okända hjältarna.